Barbaricum

Staten

Denna text beskriver statsapparaten i det romerska riket

Kejsarhoven

Den beslutande makten har två huvudcentra, de kejserliga hoven i Ravenna och Konstantinopel. Även om staden Rom fortfarande är rikets tänkta centrum har den förlorat i inflytande i takt med att kejsarmakten ökat och senatens minskat.

De två hoven utgör administrativa och militära högkvarter för de två regenter som innehar titlarna Augusta (kejsarinna) och Augustus (kejsare). De styr över varsin halva av riket, men denna delning är ännu inte permanent. Det har förekommit flera andra sorters uppdelning av makten över olika delar av riket tidigare.

Runt de kejserliga personerna finns en väldig apparat av byråkrater, militärer och tjänare som utgör deras respektive hov. De högt uppsatta inom dessa organisationer styr vem som kan kontakta regenterna och har därmed väldig makt. De kejserliga personerna är omgivna av enorm pompa, ståt och ceremonier. Dessa tjänar det dubbla syftet att framställa kejsarmakten som upphöjd och gudomlig samt göra det möjligt för regenterna att ägna sig åt styrande utan att överväldigas av den enorma arbetsbördan. Samtidigt avskärmar detta dem från att kunna veta vad som egentligen hände i riket eftersom all deras information filtreras genom hovet.

Byråkratin

Imperiet är en väldig maktapparat som omöjligen kan överblickas av enskilda individer. För att så effektivt som möjligt kunna tillvarata dess resurser har under kejsartiden en ständigt växande byråkrati sprungit fram.

All civiladminstration styrs av dess tusentals tjänstepersoner. De sköter framför allt uträkningen och utmätandet avde många och tunga skatterna som behövs för att hålla statens andra arm fungerande: armén.

Då tjänsterna är begränsade till strax över 10.000 byråkrater är de högt eftertraktade, men för att faktiskt bli anställd krävs kontakter och kapital. Sålunda kan rika familjer och kabaler kontrollera olika delar av administrationen.

Byråkraternas led är indelade på ett sätt som liknar militärens. De ett tydligt rangsystem och ordergång mellan olika delar av organisationen. Deras ämbetskläder är civila varianter av soldatuniformer.

Högt uppsatta byråkrater är ofta guvernörer över provinser. De har dock endast domvärjo över civila göromål och har inte befäl över några väpnade styrkor. Provinsguvernörer var nämligen förr i världen en vanlig orsak till inbördeskrig, därför har deras makt separerats från den militära.

Staten, armén och medborgarna

Det romerska riket vilar på en ostadig tripod av stat, armé och medborgare. Staten med regenterna i spetsen för byråkratin samlar och använder de resurser medborgarna kan skapa. En överväldigande majoritet av alla skatteintäkter går till att underhålla den väldiga armén, som är statens enda medel att kunna utvinna skatterna.

Om staten genom armén inte skulle kunna kontrollera och beskatta medborgarna skulle den kollapsa. Samtidigt undergräver den hårda ekonomiska styrningen och statliga kontrollen av medborgarna deras förmåga att arbeta och handla, vilket minskar skatteintäkterna. Mer repression från armén kravs då för att kunna krama fram lika mycket pengar ur krympande resurser. Den regent som minskar utbetalningarna till armén skulle snabbt få ett antal revolter på halsen som så ofta i det förflutna lett till långa och blodiga inbördeskrig.

På detta sätt hålls folket och staten gisslan av armén, samtidigt som riket skulle kollapsa i inbördes strider och invasioner utifrån om dess makt minskade. Även om det finns folk som anar att det förhåller sig på det här viset, finns inga lösningar på problemet inom idéhorisonten eller än mindre praktisk väg.

Ekonomi

Imperiets ekonomi var en gång stark och dynamisk, men håller numera på att gå i stå. Under erövringsfasen för ett par hundra år sedan strömmade kapital och arbetskraft in i form av krigsbyten, tributer och slavar, men denna källa till rikedom har sedan länge sinat i och med att gränserna nu är fastslagna. Krig, empidemier och andra katastrofer har skadat ekonomin svårt. Statens ständigt ökande utgifter har höjt skatterna och för att få tillgång till mer pengar har halten silver i myntfoten stadigt minskat. Kejsar Diocletianus slog ett mynt för drygt 75 år sedan, den så kallade Solidus (en solidus, flera solidier), som skulle återställa pengavärdet men även detta mynt är nu till större delen av tenn istället för silver. Samtidigt används äldre mynt som Sestertier (en sestertius, flera sestertier) vilka också har mycket lågt faktiskt värde. Växlingskurser mellan olika myntslag och mynt med olika silverhalt är en snårig djungel som de flesta medborgare inte kan bedöma själva.

Detta har lett till skenande inflation och en urholkning av realinkomsten för så gott som alla medborgare. När pengar i många fall nästan saknar värde har det blivit mycket svårare att hålla igång handel över större områden. Detta leder till att det finns mindre utbud av varor lokalt och därför ännu mindre använding för faktiska pengar.

På grund av allt det ovanstående råder på många håll i imperiet numera ren naturahushållning, särskilt på landsbygden. Byteshandel är vanlig på lokal nivå och istället för att ta ut skatt i mynt ersätts den ofta med varor eller tjänster.

Annonser