Barbaricum

Samhällsklasser

Alamannernas samhälle är tydligt skiktat i tre samhällsklasser: ädlingar, friborna och slavar. De har olika rättigheter och förpliktelser. Även om det är stor skillnad i social status mellan dem är den sociala rörligheten tämligen god.

Utöver samhällsklasserna ska vi titta på två viktiga institutioner: krigsföljen och de religiösa kulterna.

Ädlingar

De ädelborna står högst upp på samhällsstegen. De tillhör familjer som inte bara besitter stora landegendomar utan som också gör anspråk på ett heroiskt eller säreget förflutet. Det vanligaste är att ädla ätter grundats av någon storslagen hjältinna eller hjälte i den dunkla forntiden. En annan variant är att påkalla släktskap med en eller annan gudom. Dessa ursprungsmyter skapar en legend som fungerar som ett sammanhållande socialt kitt för medlemmar i ädlingasläkten och är ett sätt att skapa avstånd och särskiljning från de som inte är lika lyckligt lottade. Detta innebär ju dock att det är fullt möjligt för dådkraftiga individer att själva grunda ädla släkter, eller bli upptagna i en redan etablerad sådan genom exceptionell tjänstgöring eller giftermål.

Brethild, ledare för Höga klippans kanton, och hennes följe av ädlingar och krigare.

Brethild, ledare för Höga klippans kanton, och hennes följe av ädlingar och krigare. Foto: Cornelia Karlslund

De ädla ätterna bor i befästa storgårdar som kallas burgher. Dessa är belägna på lättförsvarade och stragetiskt viktiga platser, från vilka de dominerar den kringliggande landsbygden. I ofredstider fungerar de som tillflyktsorter för den lokala kantonens folk, ädlingar, friborna och slavar. I burgherna finns ofta hantverkare och andra specialister samlade. Där framställs dyrbara och eftertraktansvärda bruks- och konstföremål, samt kanske viktigast: vapen och rustningar.

Under de senaste generationerna har ädlingarnas makt ökat på bekostnad av de friborna. De samlar alltmer rikedom och inflytande, och deras professionella krigarföljen har visat sig vara ett mycket effektivare maktinstrument än de gamla folkuppbåden. Alla kantoner styrs numera nominellt av ädelborna familjer. De största och mäktigaste av dessa låter sin makt gå i arv och kallar sig för konungar och drottningar.

Friborna

Att vara född fri är en grundsten i Alamannernas syn på sig själva och vad en människa har rätt till. Den allra största delen av Alamannerna tillhör de friborna. De är enkla men självägande bönder och boskapsskötare som lever av vad landet har att ge. Ingen kan befalla över dem eller flytta dem från deras mark. De har alla rätt att yttra och driva sina åsikter vid ting och kantonsråd. I orostider samlas släkter och allianser av släkter för att uppbåda krigsfylkingen till bygdens försvar. Att kunna försvara sig själv ses som en grundläggande förutsättning för den frihet som hålls så kär.

Förr var det allra vanligast att varje familj hade sin egen gård, och det var långt mellan bosättningarna. Men världen har mörknat och blivit alltmer osäker. Trycket från Rom, maktlystna ädlingar och stråtrövare har gjort att storhushåll blivit betydligt vanligare. Tillika är de friborna allt oftare tvungna att söka stöd och skydd av den närmsta ädelborna släkten för att kunna bedriva byteshandel i de stora burgharna och för skydd under ofred. Även om folket är fritt finns en nostalgisk längtan efter den tid som svunnit, en tid när alla var lika inför varandra. Tyvärr är nostalgi inte till mycken hjälp i en osäker och föränderlig värld. Alltfler unga söker sig från hembygden för att gå i vapentjänst hos någon ädling, lockade av löften om guld, äventyr och ära. Krig och fejder håller på att slita det gamla samhället i bitar.

Slavar

Allra längst ner finns slavarna, eller trälar som de också kallas. Dessa olyckliga har antingen blivit tagna som fångar i krig, blivit köpta eller fötts in i sitt stånd. Slavens lott är hård, då de inte ses som fullkomliga människor. En slav omtalas som “den”, inte som “hon” eller “han”. I samhället är de rättslösa och utför de allra tyngsta och långtråkigaste sysslorna.

Även om slavar är eftertraktade och särskilt ädlingar kan äga många, är Alamannerna inte beroende av slavarnas arbetskraft på samma sätt som romarna. Att ha slavar är dock ett tecken på status och rikedom och de är därför mycket eftertraktade. Krigsfångar hålls för det mesta som slavar och utgör en sorts ekonomisk reserv att ta till i händelse av nederlag i kommande krig. Krigsfångarna kan då ges som skadestånd till den segrande sidan istället för att behöva utlämna gisslan eller låta en del av det egna folket gå i slaveri för att uppfylla de ofta hårda fredsvilkoren.

En ägare kan om den så önskar frige en slav. Detta behöver inte alltid vara av godo, för en slav har i varje fall husrum och uppehälle så länge den kan arbeta. En frigiven har inte nödvändigtvis rätt att ingå i sin forna ägares hushåll och en frigivning kan därför vara mycket svår för en slav som inte har något sätt att försörja sig. Ofta har den inget annat val än att fort försöka hitta en ny ägare.

Utlänningar

De som inte är Alamanner räknas som utlänningar och ses ofta med ett hälsosamt mått av misstänksamhet. Den som inte har några band till bygden och släkten kan ju knappast vara pålitlig, då den inte har något att förlora på att försöka sig på något fuffens. Dessutom har utländska folk underliga seder och tveksam karaktär. Utlänningen skyddas inte av lagarna på samma sätt som Alamannerna, även om de inte räknas som fredlösa.

Krigsföljen

frosteder-65

Varje burgh håller sig med ett krigsfölje. Foto: Cornelia Karlslund

Krigsföljen är en social institution i Alamannia som sprungit upp i anslutning till de ädla släkternas burghar. Eftersom dessa släkter anskaffat sig mycket mer mark och rikedomar än de vanliga friborna, kan de använda sitt ekonomiska överskott till att hålla väpnade följen vars enda uppgift i livet är att vara krigare. Såna band kallas krigsföljen eller herthaz.

Ädlingen som satt upp krigsföljet mottar eder om tjänstgöring från de som vill delta i truppen. I gengäld ger ädlingen ut gåvor i form av vapen och rustningar till sina krigare, samt står för mat, uppehälle och festligheter.

Denna typ av militära enheter har visat sig vara mycket effektiva då de är mer välrustade och vältränade än den vanliga folkfylkingen och då de kan agera alla tider på året utan att behöva återvända hem för att ta hand om sina gårdar. Krigsföljena är snabba och starka och kan snabbt sättas in för att skydda en kantons befolkning eller utföra räder mot grannar.

Tyvärr har uppsvinget av krigsföljen inte lett till ökad säkerhet för någon. Att leda ett stort och välrustat följe har blivit den yttersta statussymbolen och maktapparaten för ädlingarna och de kostar mycket resurser att hålla på stående fot. Detta innebär att det enda sättet att bevara sina stora följen är att använda dem för att skaffa plundringsbyte. Räderna går både mot rivaliserande kantoner och mot Rom. Samhället håller därför på att fångas i en evig cykel av små krig som avlöser varandra. Ingen ädling har råd att framstå som snål då dennes krigare då skulle söka sig till någon annans herthaz, och detta innebär att ingen ädling kan låta sitt krigsfölje enbart vakta hemmet. Och den som står utan krigsfölje står utan försvar mot sina grannar och mot romarna, vars straffexpeditioner drabbar alla, även de som inte gjort räder in i imperiet.

Kulter

En annan viktig social hörnpelare i det alamanniska samhället är de religiösa kulterna. Dessa är ofta är centrerade runt en helgedom tillägnad någon gudom. Kulten är dock mycket mer än den fysiska platsen, den är en väv av seder, sagor och traditioner som upprätthålls av de som dyrkar gudomarna i helgedomen.

Det finns hundratals kulter till nästan lika många gudomar, men de stora fyra – Wôdanaz, Nerthus, Frowhon och Thunaraz – har störst kulter och dessa kan sträcka sig över flera helgedomar.

Wodanaz godja. Foto: Cornelia Karlslund

Wodanaz godja. Foto: Cornelia Karlslund

Kulterna leds av ett slags prästerskap som kallas godjar. Dessa lever ofta i anslutning till harjet – helgedomen – och leder kultens riter där året om. Förr var godjarna ofta friborna, men ädlingarna har de senaste generationerna allt oftare lagt beslag på dessa poster. Den religiösa och världsliga makten håller på att bli alltmer intimt sammanlänkad.

Den som bor vid en helgedom och är medlem i en kult påverkas starkt av detta. Kulten leder de stora festivalerna som är årets sociala och religiösa höjdpunkter. Dess godjar deltar i och sanktionerar alla större händelser i en persons liv, som dop, vuxenriter, giftermål och begravningar. Beroende på vilken gudom som hålls högst och lokala seder och sägner kring denna, påverkar kulten kraftigt sina medlemmars livsåskådning och leverne.

Annonser