Barbaricum

Religiositet i Imperiet

Romarriket är ett rike med flera olika trossamfund inom sina gränser. Denna religiösa pluralism är en av faktorerna som gjort att imperiet har kunnat lägga under sig nya delar, eftersom folken i de erövrade territorierna inte behövt ge upp sina traditionella sätt att leva och se på världen eller livets mening.

I många hundra år har Rom dock haft en statsreligion. Denna har som namnet antyder varit kopplad till just staten. Det viktiga i statsreligionen har och är inte personlig tro på en gudom, utan ett sätt att visa solidaritet med Rom som helhet. Den utövas framför allt med offentliga parader och ritualer där medborgarna förväntas delta tillsammans. Under 200-talet förvandlades statskulten från att handla om de gamla romerska gudarna till att främst bli en kult som hyllar den kejserliga gudomligheten. Kejsarinnor och kejsare anses vara rörda av gudarna och inneha en del av övervärdslig makten och visdom (så kallad sapienta, vetskap). Goda romare hyllar alltså sina regenter som gudar och på mynt finns deras porträtt med texten domina/dominus et dea/deus, alltså härskarinna/härskare och gudinna/gud. Att inte hylla kejsarmakten på detta sätt anses vara förräderi mot staten och den som gör så är ett hot mot alla medborgare. Den sittande kejsarinnan eller kejsaren har den formella titeln Pontifex maximus i egenskap av överhuvud för statskulten.

Kristendomen har funnits länge men har haft svårt att få gillande från högsta ort eftersom tron menar att det endast finns en Gud och att all annan dyrkan är förkastlig. Det var denna punkt som gjorde att de kristna i flera hundra år utsattes för periodvisa förföljelser. Att vara kristen var inte omöjligt förut, problemet kom när kristna satte sin tro till Jesus Kristus och Gud före sin plikt att delta i officiella romerska statsreligiösa ritualer. Allt eftersom kristendomen fått fler och fler anhängare har detta lett till större och större problem.

Men denna problematik löstes av kejsar Konstantin den Store för så sent som cirka 40 år sedan. Han gav de kristna dispens från att delta i de offentliga riterna i utbyte mot att de istället i sina kyrkor bad till sin Gud för kejsarens eller kejsarinnans och imperiets välgång. På så vis lyckades han omvandla en källa till splittring till något som kunde gagna riket. Numera finns det kristna basilikor överallt i imperiet och dess biskopar är rika personer med stort inflytande.

För dem som inte är kristna finns en mycket stor mängd religioner att välja och vraka mellan för att hitta personlig mening och tröst i livets alla årstider och vändningar. Bland de mest populära är så kallade mysteriekulter. De flesta av dessa kommer från främre Asien och är ganska intima till sin natur, med små församlingar som träffas i slutna rum för att nå kontakt med gudarna och få insikt i livets mening. Ganska få av dessa mysterikulter har dock – trots att många är rätt lika kristendomen – lyckats ena sig och nå ut till stora skaror med en övergripande organisation. En av dessa mysteriekulter, Mithraskulten, har dock fått ett särskilt starkt fäste i armén.

Eftersom det alltså saknas religiös enighet frodas också tron på magi, skrock och allsköns vidskepligheter. Romarna är mer eller mindre beroende av spådomar och förutsägelser. Alla de ord vi idag är bekanta med som horoskop, astrologi, numerologi och annat som har med spådom och lyckobringande används av romarna för att beskriva saker som är i stort sett samma sak. Hög som låg rådfrågar orakel och horoskopställare för att få råd i kärlek, affärer, hälsa och andra viktiga ting. Lantbor går efter en muntlig tradition av tecken och råd från naturen som vida överträffar våra tiders bondepraktikor. I en värld fylld av olika sorters gudomar, andar och väsen är inget tecken för litet för att vara oväsentligt.

De gamla grekernas kosmologi och filosofi lever ännu kvar, främst i högre samhällsklasserna där klassisk bildning fortfarande är en självklarhet oavsett vilken personlig tro en person än har. Inom den här idévärlden finns stor kunskap från svunna tider, bland annat mycket naturvetenskap. Här finns också en utbredd tanke om en allsmäktig Gud, som de olika hedniska gudarna mest ses som manifestationer eller bilder av. Klassiskt skolade som talar om Jupiter, Minerva och andra gudomar med grekiskt ursprung tror inte på dem konkret, utan mer på en allomfattande Gud bakom och runt dem. Somliga av dessa deister konverterar till kristendomen, medan andra vänder sig mot den kristna tolkningen av Allskaparen baserat på filosofiska värderingar. I denna grupp finns också människor som skulle kunna kallas agnostiker. De ser på världen och hur många religioner som där finns och ställer sig frågan om huruvida det går att veta om något av allt detta är sant. Ateism i ordets moderna bemärkelse, att människor är säkra på att det inte finns några gudar alls, är dock i stort sett ickeexisterande.

Annonser