Barbaricum

Rättsväsende

Alamannernas lagar är tämligen enkla. De består av sedvänjor som förbjuder de vanligaste illgärningar som kan skada individer eller grupper i samhället. Där ingår förbud mot bland annat stöld, misshandel, dråp, mord och förtal.

Alamannerna har inget formellt rättsystem i modern bemärkelse. Det finns ännu ingen samlad lagtext som inbegriper hela riket och som följs av opartiska domare. Skrivkonsten är högst begränsad och används ännu inte i någon större utsträckning för att teckna ner lagar.

I stället upprätthålls lagarna som sedvänjor och traditioner av de styrande skikten i samhället, vare sig detta är ädlingar eller tingsförsamlingar. Det finns inga åklagare, advokater eller domare i modern mening. Den som anser sig ha utsatts för ett brott vänder sig till den som har makten i det lokala området och kräver att rättvisa skipas. Här gäller det att ha goda kontakter med de mäktiga eller att själv ha vapenmakt eller vänner med vapenmakt som kan driva igenom en rättegång.

Den som innehar rättskipande makt samlar så de inblandade till rättegång och hör deras inlagor. Vittnen kallas och svär att tala sanning i frågan. Det är inte alltid sakförhållanden väger tyngst. Den som anses mer hedervärd i samhället betraktas som viktigare än den som hålls för en usling. Att hedervärda människor går i god för någon kan mycket väl väga tyngre än faktiska ögonvittnen. Efter att ha hört de inblandade förkunnar den som ombetts utföra rättegången sin dom. Detta kan vara en enskild ädling, hedervärd äldre människa eller tingsledare. Eventuell straffpåföljd verkställs av den eller de som ombetts döma i målet.

Ting och hov

De två vanligaste instanserna som sköter rättskipande och politiska beslut är tingen och hoven.

798px-Stoltebuell_Thingplatz_in_Gulde

TINGSPLATS. Tingen håll softa på traditionella platser, här en stencirkel.

Tingen är rådsförsamlingar där alla friborna och ädlingar från en kanton kan göra sina röster hörda.

De leds ofta av en rådsförsamling eller ett par äldre personer som är allmänt accepterade som visa och inflytelserika. På tinget har de friborna större utrymme att driva igenom domar eller beslut, men även de ädelborna har rösträtt och deras kontaktnät och status ger dem ofta stora möjligheter att påverka tingets utgång. Ting hålls traditionellt en gång per årstid, men kan kallas vid andra tillfällen också.

Ädlingahov hålls i burghar av den ädla släkt som behärskar den. Ledaren för släkten håller hov för att avgöra tvister och fatta beslut som rör folk i det område burghen dominerar. Till skillnad från tinget röstas här inte, utan hövdingar, drottningar och kungar kan självsvåldigt fatta beslut.

Besluten som fattas av ting och hov kan mycket väl stå i strid med varandra. Maktkampen mellan tingen och hoven är ständigt pågående i Alamannia. De friborna har oftast tinget som sin främsta arena för att utöva inflytande över samhället runt omkring dem, medan de ädelborna söker utöka hovens makt och domvärjo. Däremot går alltfler friborna i tjänst hos eller allierar sig med ädla släkter i utbyte mot skydd, tjänst- och handelsmöjligheter, vilket underminerat tingens inflytande markant. Detta gör att de ädelborna också har stort inflytande på tingen då de kan få sina klienter att rösta i enlighet med deras önskemål.

Wergeld/Vedergällning

Den vanligaste straffpåföljden är en bot som betalas med varor eller guld. I de fall då en person dödats kallas denna bot wergeld (människobetalning) eller vedergällning. Om den dödades släktingar godtar wergelden anses saken utagerad. Människor ur olika samhällsklasser och stadier i livet är värda olika mycket wergeld.

Hämnd, blodshämnd och fejd

I de fall då en målsägande inte kan få rätt eller inte nöjer sig med domslutet finns det stor risk att denna beslutar sig för att ta hämnd. Hämndens grad varierar på oförrätten. Den som anser sig förtalad lurar ut ett listgt sätt att förnedra sin meningsmotståndare. Den som blivit bestulen stjäl något i sin tur. Den som fått en släkting dräpt dödar någon ur gärningspersonens släkt.

Sådan hämnd spårar givetvis lätt ur och utlöser hämndaktion på hämndaktion. I värsta fall blir det hela en fejd, ett tillstånd där två parter och deras släkter ständigt utsätter varandra för smädelser, stöld och våld. Om ingen löser fejden kan den pågå i generationer och nästan bli en sedvänja av boskapsräder och överfall mellan två eller flera grupper. En fejd är inte ett krig och ger ingen ära, men att ge med sig och låta oförrätter gå ohämnade bringar allvarlig förlust i anseende och heder.

Laglös

Ett straff långt hårdare än wergeld är att bli förkunnad laglös. Den laglöse (även kallad fredlös) blir avskuren helt från samhället och alla sina rättigheter som person. Vem som helst kan dräpa den laglöse utan påföljder. Denne har inget annat val än att fly till skogs för att undkomma sina fiender och där framleva sina dagar i armod och ensamhet.

Förvisad

Förvisning är en mildare form av straff än att bli kallad laglös. Den förvisade räknas som laglös endast inom ett begränsat område och ofta under en begränsad tidsperiod. Det är inte riskfritt att bli förvisad, men om den förvisade har vänner utanför sin kanton kan den klara sig väl under tiden för sin förvisning. Förvisning är lite att jämföra med att avtjäna ett fängelsestraff, den dömde låses inte in någonstans, utan låses snarare ute.

Avrättning

För mycket grova brott, vanligen förräderi mot en svuren härskare, helgerån eller sexuella övergrepp (Om spel på sexuella övergrepp, se avsnittet om sexualitet. Den allmänna regeln på Barbaricum är att INTE spela på sådana övergrepp då de lätt triggar väldigt obehaglig bleed hos andra spelare som varit i kontakt med fenomenet off-lajv.) kan straffet utmätas till döden.

Den som dömts avrättas för det mesta så snart som möjligt. Metoder som brukas är vanligen hängning, dränkning eller strypning. Dessa används för att den avrättade inte ska få lida en “modig död” av vapen. Personen kan i vissa fall offras till gudarna och då varierar avrättningsmetoderna. Sådana offer erbjuds bara om brottet har något med gudomen att göra.

Annonser