Barbaricum

Kult och riter

Riter från födsel till död i Alamannia

Några av de viktigaste riterna i Alamannernas liv handlar om övergångar från ett tillstånd till ett annat. Riten tjänar som en gränsdragning för att särskilja skillnaden innan och efter, samt ofta för att fira det inträffade.

Namngivande

Nyfödda barn räknas inte som personer innan de fått ett namn i en namngivningsritual. Innan denna genomförts kan barnet sättas ut i det vildmarken om föräldern/rarna inte har möjlighet att försörja det. Detta ses inte som mord.

Riten går till så att föräldrarna stänker vatten på barnet, då vattnet ses som det livgivande elementet. En godja välsignar den nya personen i lämplig gudoms namn och ger barnet ett officiellt namn.

Valet av namn är mycket viktigt och görs ofta enligt traditionella linjer. Tron är nämligen sådan att de dödas andar bjuds in att återfödas hos de barn som ges deras namn. Sålunda går namn i arv i olika släkter och på så vis lever hjältar och gudaättlingar kvar på samma platser i generationer.

Vuxenrit

Inträdet i vuxenvärlden är en stor stund både för flickor och pojkar. Dess exakta natur varierar beroende på den unga personens samhällsklass och sociala omständigheter. Ofta är det släkten som firar och genomför riten, men den unga kan också vara kopplad till förbund som krigsföljen, bardernas hemligheter, det gyllene bandet eller någon av de många regionala gudakulterna.

Flickor anses redo att inträda i vuxenvärlden när de fått sin första mens (detta betyder inte att de automatiskt anses giftasvuxna, tvärtom gifter sig folk sällan tidigare än i de sena tonåren) och pojkar runt 13-årsåldern.

Giftermål

Äktenskapet mellan två personer är en viktig samhällsbärande institution i Alamannia. Både samkönade och olikkönade par kan gifta sig och det görs ingen skillnad i lag eller sed mellan dessa parkonstellationer.

Det gifta paret är en ekonomisk och politisk enhet som är mycket framgångsrik i att säkra produktion och social stabilitet. Då könen båda har lika rättigheter på tinget förväntas det ideala paret stå samman som jämlikar och hjälpa varandra samt sina släkter.

Skeleton Key DrawingGiftermål har inte nödvändigtvis med romantisk kärlek att göra, även om det anses gott att de unga tu har tycke för varandra. Svår osämja mellan ett gift par ses som något dåligt och det är möjligt att ta ut skilsmässa om en partner varit otrogen eller vid misshandel, men även om hushållet inte fungerar ekonomiskt.

Själva bröllopsriten arrangeras som en fest där de två släkterna träffas i gamman. Den av de två som ska lämna sitt hem och flytta över till till sin maka/makes släkts mark får en nyckel i gåva för att symbolisera att de släpps in och ges fullt tillträde till sin nya familj. I händelse av skilsmässa lämnas denna nyckel tillbaka.

Under bröllopet placeras fruktbarhetssymboler mellan parets ben när de sitter till bords. Frôwhons gyllene kalk eller Thunaraz klubba är de vanligaste kultföremålen som används till denna sed.

Bröllopseder

Alamannerna tar allvarligt på giftermål. Det är ett viktigt sätt att knyta olika grupper närmare varandra och därmed kunna minska risken för det det ständiga hotet om fejder och blodspillan som ligger inbyggt i samhället.

De gudomar som härskar över äktenskapets helgd är Thunaraz och Frôwhon. Thunaraz är hemmets, sämjan och fruktbarhetens gud och det är hans godjor som viger paret samman. Frôwhon står för de mer passionerade känslorna, men också för rikedom, framgång och sinnlig njutning; delar av livet som alamannerna ser som viktiga för ett lyckat äktenskap.

Själva ceremoniernas form kan variera en hel del mellan landsändarna, men viktiga komponenter som alltid finns med är att ceremonin delas in i tre delar, en invigning, en festdel med lekar och hyss samt en avslutande del som beseglar förbundet mellan de som ska gifta sig.

Invigningen utförs av en eller flera godjor och de samlade bröllopsgästerna, som tillsammans med symbolhandlingar för brudparet samman och markerar dem som trolovade. De träder sålunda ut från sina tidigare liv och befinner sig i ett slags mellanstadium, på färd mot äktenskapets hamn.
Konkret så förs brudparet ihop från olika håll mellan två led av kantonsfolket som håller händerna i båge över dem, framlämnade av representanter från sina respektive grupper.
De tas emot av godjorna i mitten som ger dem ett symboliskt klädesplagg, kletar helig lera/färg i ansiktet på dem, håller tal och åkallar gudomarna.

Under den andra delen utspelar sig själva bröllopsfesten. Den fylls av lekar och dans, samt intagandet av en festmåltid. Släktingar och vänner till paret förväntas hålla tal där de lovprisar unionen mellan de två. Gåvor mellan de inbjudna släkterna utväxlas också. Det lämnas både presenter direkt till paret, men också mellan folk som är knutna till paret genom vänskaps- eller släktband. Att ge en gåva under ett bröllop är en högst offentlig handling och varje gåva presenteras högt och tydligt så att alla kan se vad som skänkes till vem. Detta kan kombineras med tal och skålar.
Vid gåvogivandet undviker man dock att ge brudparet ringar (som annars är en vanlig gåva i Alamannia) då brudparet utväxlar egna ringar i bröllopets slutliga fas.

Under festen görs också en uppsjö av traditionella lekar och hyss. Dessa är ofta riktade mot paret eller deras närmsta släktingar och går ofta ut på att testa och fresta paret att avvika från sin avsikt att gifta sig. Det är ett socialt test som syftar till att klargöra att att brudparet beter sig gott och bevisar sig som vettigt folk. Det kan vara att flörta med någon av dem, bjuda dem att dricka ur sitt krus eller att vilja ge någon av dem just en ring. Dessa hyss ska alla avvisas vänligt men bestämt, allt annat ses som en mindre skandal. Om någon av brudparet blir erbjuden en ring är det traditionella svaret: ”Ej ring jag har, men ring jag är lovad.”

När mellanfasen är klar blir det efter en mindre paus där gästerna kan vila upp sig och i bästa fall nyktra till en smula så dags att avsluta riten. Godjorna tar åter vid och här spelar ofta en Frôhwon-godja en viktig del för att nedkalla lycka över parets framtid. I de församlade vittnenas och gudarnas närvaro svär paret trohetseder till varandra och även släktingar kan svära att stödja och hjälpa paret samt att hädanefter se dem som släktingar. Paret växlar ringar och ger varandra att dricka ur helgade dryckeskärl. Vid detta tillfälle är det brukligt att om någon har invändningar mot vigseln tala ut, men det är väldigt sällan sådant sker. Godjorna förklarar så paret gifta och festen kan återupptas och fortsätter så natten lång med mat, dryck, musik, berättelser och allmän gamman.

Midvinterblot

Midvinterblotet sker vid årets kallaste tid (slutet av januari/början på februari). På blotplatsen ställer sig deltagarna i en cirkel med fackelbärare så jämnt utställda som möjligt, och de med instrument (horn, trummor, brummare, klappträn m.m.) utspridda bland dem. Godjorna tar plats i centern.

Godjorna börjar mässa en åkallan av vinterns drott. Först långsamt och lågmält medan brummarna sakta börjar surra, trummor och klappträn startar i en långsam rytm. Godjornas åkallan tar fart och volym, de kan börja dansa, skaka eller stampa. Horn och carynx börjar stämma upp, takten på trummor och klapperträn ökar. Folk bör börja stampa och skrika tills kakafonin når sitt crescendo.

Nu dyker vinterjätten upp, och ryter och gestikulerar och lockas in i ringen av eld. Godjorna översätter och berättar för folket att vinterjätten har stormat runt och härjat och nu börjar bli trött. Att vintern har nått sin höjdpunkt, det är nu det är som kallast.

Folket skänker gåvor till vinterjätten (lägger dem på en filt framför honom) för att blidka honom och förmå honom att börja lugna ner sig och börja släppa greppet om världen och dra sig tillbaka till sina frostsalar så att våren och sommaren kan komma. Gåvorna är inte guld eller dyrbara ägodelar utan mer förgängliga saker. Gröna kvistar, äpplen, frön, halmpynt, hasselnötter, mjöd, ljus (offra värme och löften om liv), kryddor, doftande olja, kläck ett ägg, lämna en bit bröd…

Gåvorna blidkar jätten som tar sina gåvor, drar sig tillbaka och försvinner.

Godjorna fortsätter riten och berättar att när vintern nu börjar stillas så är det dags för fröet att börja gro.

I mitten av ringen grävs en grop som ringas med gran/tallruskor (evigt gröna) och i gropen kastas vetekorn.
Vetekornen vattnas med varmt vatten och godjorna talar om att väcka det liv som sover i jorden och löftet om vår och sommar.

Ett dryckeskärl går runt mellan blotdeltagarna i cirkeln och varje person uttalar sin önskan till gudarna om det nya året, vilka frön de vill ska gro. Det står var och en fritt att tala högt eller tala för sig självt eller inte tala alls .

Ritualen är nu formellt avslutad och deltagarna är nu fria att själva offra i gropen, de kan offra t.ex. en fjäder för att få fler höns, en kohorn för att få fler boskap, stoppa ner en grankotte i marken för att bli med barn osv. Godjorna stannar vid gropen och kan sejda och råda de som kommer med gåvor om de vill ha en mer personlig kontakt med det gudomliga.

Begravning

564205_414913891901351_264803678_n

Begravning med den dödas aska i en urna.
Picture courtesy of: https://www.facebook.com/pages/Project-Germani/227076367351772

Flera olika begravningsriter förekommer i Alamannia. De flesta begravningar involverar någon form av kremering. Stoftet av den döde läggs då ofta i en urna, som grävs ner på ett gravfält. Högborna döda kan ofta brännas på stora bål tillsammans med skatter, nyttoföremål och ibland till och med slavar. Skeppsbegravningar förekommer, då den döde läggs i en fartyg som sjösätts på floden Rhen eller någon av dess förgreningar och sätts i brand. De flesta friborna får dock mycket blygsammare hädanfärder, för att inte tala om trälarna.

Åter andra högborna låter gräva sig högar eller stenrösen medan de lever, och begravs sedan i dessa efter sitt frånfälle. Även i dessa fall är det viktigt att ha saker med sig att hjälpa en i livet efter detta. Den döda anses sedan kunna leva vidare i gravhögen, som är en port mellan de levande och dödas världar.

De flesta seder vid begravningar har till syfte att sända den döda på sin väg till Nerthus underjordiska vatten eller någon gudoms salar. Det är viktigt med ett värdigt och ordentligt avsked så att den döda inte lockas att stanna kvar eller går vilse på sin färd. Tron på gengångare är stark och det finns en uppsjö metoder för att se till att den avlidna inte går igen. En sådan är att bära ut liket genom en nyuppbruten dörr i huset där den förberetts för begravning. Denna dörr byggs sedan snabbt åter igen och detta hindrar den dödas ande från att komma tillbaka in i huset. Tillika anses det opassande att sörja övermåttan mycket, då gråt och klagorop stör den dödas sömn och kan locka gengångare och spöken tillbaka från graven.

Annonser