Barbaricum

Örnhems kanton

Vi är ättlingar till stora hjältar och krigare, högst i ära.

Vårt land är fullt av myrar, gränslandet mellan gudars och människors värld.

Vi har förlorat så mycket, våra salar ekar tomma, vi står på undergångens brant.

Historia

Örnhem har ett sagolikt förflutet med en rik tradition av hjältar, räder, äventyr och segrar bakom sig. Det är därför kantonen bär det stolta namn den gör, då örnen är det säkraste omen om seger som finns.

Örnhem drog inte lika mycket nytta av expansionen västerut under 340-talet som andra kantoner vilka låg närmare gränsen. Fred och frihandel föll inte riktigt i smaken och Örnhems krigare drog hellre ut på plundringståg mot grannar och rivaler än utvecklade handel och diplomatiska kontakter.

Därför togs budet om att Julianus invaderat västra Alamannia emot med jubel.Äntligen dök det upp en värdig fiende, ett riktigt krig som skulle besjungas i evig tid runt lägereldarna!

Kantonens ledare knöt gästvänskapsband med kung Chnodomar och drottning Serapia inför fälttåget och fick en hedervärd plats i främsta ledet islaget vid Argentoratum. I spjutstormen led ni svåra förluster och när Alamannernas här flydde försvarade ni reträtten med dödsföraktande mod. Ära vanns i mängd, men priset var högt, mycket högt.

När de överlevande kom åter hem blev veklagan stor. Örnhems folk hade levt av svärdet och stupat för svärdet. De romerska skadestånden och skatterna gjorde att återhämtningen blev svår. Folk började lämna kantonen för att söka sig bättre lycka på annat håll. Detta har lett till en nedåtgående spiral där de ädelborna har fått mindre och mindre möjlighet att betala för eller knyta hantverkare och krigare till sina följen. De minskade resurserna gör att de friborna lyssnar allt mindre på de ädlas råd och styre.

I nuläget finns en liten hård kärna av ädelborna kvar i sina förfäder sekande salar. När nu Julianus försvunnit på fälttåg österut till Persien nås Örnhem av hemligt tal om uppror. Frågan är om folket från örnarnas hemvist ärr edo att riskera allt än en gång? Ett enda felsteg kan leda till att ert folk begravs i historiens anonyma gravhög…

Landskapet

Örnhems fält och gläntor var för bara tio år sedan mycket mer tätbefolkade än nu. Där gårdar övergivits har vildmarken snabbt tagit tillbaka vad människan med hårt arbete brutit. I söder finns myrar och träskmarker där det förrut vanns myrmalm, men kavelvägarna (vägbana gjord av trästockar) har börjat förfalla och det är svårt att ta sig fram där nu.

Den kvarvarande befolkningen återfinns i spridda gårdar och i ett par större byar runt Örnhemsburghen. Denna fästning rymmer betydligt fler än som lever där nu och underhållet har börjar släpa efter.

Samhälle

De som valt att stanna i kantonen är de envisaste och härdigaste familjerna,men också ofta de fattigaste som inte haft möjlighet att flytta. Till viss del har de kunnat ta över övergiven god jord, men tillvaron är ändå kärv. Det finnsen stor känsla av samhörighet och lojalitet mellangrannar och mellan de ädel- och friborna. De ädelborna har inte så mycket inflytande att svänga sig med som i andra kantoner, men i gengäld finns inga större motsättningar mellan dem och de friborna.

Faktum är att de som stannat kvar är stolta över det och är måna om hembygdens väl och ve på ett sätt som är ganska sällsynt i det av fejder härjade Alamannia.

I Örnhem offras ofta till gudarna i de många myrarna och tjärnarna. Förr när det fanns rikedom offrades mycket mer. Siare och andra med synens gåva hålls mycket högt i anseende.

Resurser

Örnhem har resurser, men ont om folk att utvinna dem med.Myrmalm som är vitalt för tillverkningen av verktyg och vapen finns i riklig mängd men kräver rätt mycket tid att få fram. Dessutom har utvandringen gjort att det potentiellt finns en hel del land att dela ut om någon skulle vilja slå sig ner inom kantonens gränser.

De väpnade styrkorna är svaga, endast 50 hirdkrigare står redo i burghen. Till detta kan läggas några hundra friborna till kantonens försvar.

Annonser