Barbaricum

Tidslinje

Detta dokument är en översiktlig tidslinje över händelserna i Romarriket och Alamannia från hundratalet f.Kr. fram till 360-talet, innan kampanjen Barbaricum startar. 

Om Tidräkning
Varken alamannerna eller romarna mäter tiden efter Kristi födelse. Alamannerna har ingen numrerad tideräkning alls och romarna mäter tiden efter året då Rom ska ha grundats. Enligt den romerska kalendern är året363 e.Kr då lajvet utspelas år 1116 efter Stadens grundande.

100-talet före Kristus
De två germanska stammarna Cimbrerna och Teutonerna vandrar söderut in i romarriket och den långa historien av både fredliga och krigiska kontakter mellan de två kulturerna tar sin början. De blir besegrade, men romarnas skräck för sina grannar lägger sig aldrig riktigt.

50-talet före Kristus
Julius Caesar stoppar Suebernas stam från att bosätta sig i Gallien (nuvarande Frankrike). Många av Alamannerna är ättlingar till Sueberna.

6 efter Kristus
Romarna försöker lägga under sig Germanien, men krigsledaren Arminius/Hermanaz samlar en stor koalition av stammar som besegrar dem vid Teutoburgerskogen i nordvästra Germanien. Romarna ger upp försöken att erövra områdena öster om floden Rhen.

Hermanaz är en mytomspunnen hjälte som tillbes för sin styrka och sin list. Men han är också ett varnande exempel på hur det går för den som vill ha för mycket makt. Efter sin seger mot romarna försökte han bli kung över alla germaner och dräptes sedemera av sin släktingar.

170-talet e. Kr
Markomannernas stam anfaller Rom och krigar mot dem i över tio år med sina många allierade. Till slut blir de dock besegrade och måste ge fred. (Första scenen i filmen Gladiator handlar om detta.)

Efter Markomannernas nederlag drabbas Germanien av en tid av oro och folkförflyttningar. Många gamla folk och riken hamnar i gungning och samhället börjar förändras. Krigsledare börjar få inflytande istället för för de gamla stamråden och långvariga krig och fejder bli en allt vanligare del av vardagen

250-talet e. Kr
Alamannerna dyker upp på den historiska scenen genom en invasion av Italien från sina hemtrakter i sydvästra Germanien. De plundrar Milano och återvänder sedan hem med sina rövade skatter. Det finns många legender om vilka Alamannerna var och var de kom ifrån. En vanlig uppfattning är att de var ett nytt förbund som omfattande människor från många olika stammar, där namnet, ”Alla Människor”.

Drottning Gerthinjo är en av de mest berömda ledarna från denna tid. Hon är en sorts segerhelgon som nästan jämställs med gudinnan Frowhon. Efter sin död var det dock ingen som kunde leva upp till hennes styre och Alamannien har inte haft en så stor ledare igen.

260-talet e. Kr
Romarna överger bitvis ett större stycke mark öster om floden Rhen. Alamannerna som bor grannar med detta följer snabbt efter och besätter landet mellan Rhen och Donaus utflöden. De fortsätter sina räder in på romersk mark i åratal.

280-talet e. Kr
Den romerske kejsaren Diocletianus reformerar imperiet och förstärker armén. Alamannerna får det svårare att anfalla Rom och börjar istället handla mer med sin mäktiga sydliga granne.

340-talet

Under 340-talet är alamannerna starka och romarna bedriver en bejakande politik där de gör eftergifter. Istället för att skicka starka straffexpeditioner mot Alamannerna söks istället deras hjälp och samarbete. Cyniska betraktare noterar att romarna på detta sätt försökte skaffa sig allierade bland vissa av Alamannerna för att hålla de andra i schack.

Vad romarnas avsikter än var, lät de till slut ett antal kantoner att skicka nybyggare in på romerskt område och bosätta sig på floden Rhens västra strand. Detta erbjudande mottogs med glädje då närhet till handel med imperiet var något hett eftertraktat. Dessutom utgjorde Rhen ett gott bålverk mot aggressiva grannar.

I över tio år rådde mer eller mindre fred längs västgränsen.Nybyggarnas byar och burghar växte upp som svampar ur marken och folkets rikedom mångdubblades.

350-talet

Kanske var alamannerna för framgångsrika. Kanske blev romarna rädda att de släppt in ett alltför expansivt och mäktigt folk innanför sina gränser. Vad det än berodde på vände de helt i sin inställning till de nya kolonierna på Rhens väststrand under 350-talet. Handelsavtalen blev allt sämre,patruller började korsa in på den alamanniska sidan och utöva romersk rättvisa där. Konflikter blossade upp allt oftare och varje gång saker gick dem emot blev romarna allt aggressivare. Somliga nybyggare flyttade tillbaka österut,men de allra flesta ville inte ge upp vad de med egna händer byggt upp.

År 356 nås alamannerna av fruktansvärda nyheter: Kejsar Constantius har sänt sin general Julianus med en här för att underkuva och driva bort dem från Rhens östra strand. Förhandlingar leder ingen vart, romarna hävdar att alamannerna har invaderat imperiet och ockuperat de marker de tidigare fått till skänks. Även frankerna som är alamannernas grannar i norr drabbas av samma krigsförklaring.

Under 356 utkämpas flera mindre bataljer och krigslyckan står och väger. Under vintern blir Julianus belägrad i ett fort och verkar nära nederlagets rand, men till våren 357 bryter han sig ut och samlar hela sin arméunder ett banér. Denna här tågar sedan brännande och skövlande genom kantonerna på väststranden. Tusentals får sätta livet till och hela kantoner drivs på flykt österut över Rhen.

I denna stund träder två skinande ädelborna fram och formaren allians av alla de fria kantonerna mot Julianus. De är gästfränderna drottning Serapia och kung Chnodomar, titlar de får till skänks av det största tinget på generationer. Under deras ledning uppbådas en väldig här med krigare (över tio tusen) från nästan alla delar av Alamannia. Även från Franken kommer kämpar för att hjälpa till, då frankerna också lidit av invasionen.

De två härarna möts i augusti 357 strax utanför den romerska staden Argentoratum. Ett våldsamt fältslag utkämpas, som alamannerna är en hårsmån från att vinna. Men krigslyckan vänder sig mot dem och deras armébryter samman. Serapia och Chnodomar stupar båda i främsta ledet och deras krigsföljen utplånas. Romarna förföljer alamannerna och dräper tusentals, medan åter andra drunknar när de försöker ta sig över Rhen till säkerheten.

Efter sin seger byggde Julianus en bro över Rhen och skickade legionärsavdelningar kors och tvärs över hela Alamannia för att underkuva allt kvarvarande motstånd. Splittrade och decimerade efter nederlaget hade kantonerna inget att sätta emot. På vissa platser gick romarna mycket hårt fram och plundrade grundligt allt det kunde komma åt, på andra platser visade de nåd och inlät sig på förhandlingar. Inte alla besegrade behandlades lika.

Fredsavtalen innefattade sådana bördor som att delar av befolkningen togs som slavar, att högborna skickades som gisslan till Rom, att skadestånd utkrävdes i form av guld och dagsverken. Men framför allt byggde romarna upp ett allianssystem med vissa favoriserade kantoner, samtidigt som andra fick betala för att uppföra en serie vakttorn och fort på Rhens västra strand som skulle hålla uppsikt över landet.

360-talet

År 361 utbröt ett mycket kort inbördeskrig i rom då Julianus utropades till kejsare i opposition till den då sittande Constantius. Det hela kom dock av sig då Constantius avled av naturliga orsaker innan några krigshandlingar hunnit komma igång på allvar.

Den nyblivne kejsar Julianus bestämde sig för att dra i krig öster mot det mäktiga Persien och samlade under 362 den största armé som sett på generationer. För att få folk till denna rekryterades bland annat mycket krigsfolk från Alamannia och Franken. Detta fick till effekt att de romarvänliga kantonernas ställning försvagades.

År 363 har Julianus lämnat västern bakom sig och endast kvarlämnat mindre garnisoner för att hålla gränserna i Europa. I Alamannia kokar det av missnöje och de som suktat efter revansch vädrar morgonluft. Framtiden synes osäker.

Läs om de senaste årens händelser här.

 

Annonser