Barbaricum

Närhistoria

Detta dokument behandlar närhistorian för kampanjen Barbaricum och bör ha lästs igenom inför deltagande på kampanjens lajv. En längre tidslinje för Rom och Barbaricum finns här.

Bakgrund

Under perioden 340-350 växte sig alamannerna starka och romarna tillät till slut ett antal kantoner att bosätta sig på Rhens västra strand.  Fred rådde längs västgränsen och folkets rikedom mångdubblades.

År 357 sker slaget vid Argentoratum när romarna under general Julianus försöker driva bort Alamannerna från den västra Rhenstranden. Alamannernas härar utplånas till stor del och romarna trycker Alamannia under sin fot. Men de följer den gamla devisen ”divide et impera” och plundrar vissa kantoner med ena handen samtidigt som de ingår handelsavtal med andra kantoner med den andra. Många ädelborna, bland annat Fennecus av Österborg togs som gisslan till Rom.

När 362 lider mot sitt slut har Julianus, som nu blivit kejsare samlat ihop en enorm armé, av såväl romare, Alamanner, Franker och andra folkslag, och gör sig redo att bege sig österut och gå i krig mot Persien. Endast mindre garnisoner finns kvar för att hålla gränserna i Europa. Många romvänliga kantoner i Alamannia får alltså se sina bästa krigare ta värvning i den romerska hären och i Alamannia kokar det av missnöje. De som suktat efter revansch och hämnd vädrar morgonluft. Hur ska Alamannia agera nu när den romerska foten för tillfället har lättat sitt tryck?

Vårblot

På vårblotet våren 363 höll fem av Alamannias kantoner rådslag (lajvet Vårblot, 2014). Frostbäcken och Österborg talade för fred och fortsatt handel med Rom, men Höga Klippan och Gröna kullen i synnerhet talade om krig och att ingen fred med Rom kunde nås så länge det fanns romare kvar som försökte kuva Alamannia. Örnhems kanton var obestämd och tvekade först i hur de skulle ställa sig.
Vårblotet firades under Nerthus fred och godjorna mottog gudarnas påbud: att fred skulle råda i kantonerna under ytterligare ett år, när inget svärd fick höjas mot Rom. Godjorna fick även ett varsel som tolkades som Kejsarens död.
Under vårblotet togs också två beslut om bröllop: Fennecus av Österborg (som efter sin återkomst från Rom blev insatt som krigsledare) och Lethrohlewa av Höga klippan återupptog sin trolovning från innan Fennecus tid som gisslan i Rom, och Sintinjo av Frostbäcken trolovade sig med sin styvfar Ariks brorson Harwulf, för att överkomma arvskonflikten mellan dem.

Så avslutades Vårblotet. Men alla var inte nöjda med gudarnas påbud. Gröna kullens kanton fortsatte tala om räder och krig mot Rom och under sommaren gick Frostbäcken med allierade från Österborg och Örnhems kantoner ner till Gröna kullens domäner för att tvinga dem att hålla fredsavtalet med Rom. Efter en mindre skärmytsling och en kortare belägring av Gröna Kullens burgh gick kantonen med på att förhandla och vek sig för koalitionens krav. Det är dock allmänt känt att missnöjet över freden fortfarande pyr i Gröna Kullens burgher och gårdar.

Landet inte enat och även om många tycker att det vore en bra sak att utse en överhövding är de olika fraktionerna inte överens om vem som skulle bestiga tronen. Ingen enskild kanton är stark nog att ta makten ännu, vilket gör att vinterns storbröllop mellan ädlingar från Österborg och Höga Klippan ses som en stor möjlighet att bygga upp en maktbas.

Under sensommaren kom nyheterna söderifrån att kejsar Julianus mycket riktigt hade stupat underkrigståget i Persien, precis som godjorna förutspådde vid vårblotet. Hans trupper har skingrats och Rom har tvingats göra stora eftergifter till den persiske kungen. Ingen tycks ännu ha tagit upp hans mantel och ryktena om käbblet i Rom ekar hela vägen till Alamannia.

Rom i kaos

Nyheter från Rom gör ingen glad just nu. Ingen kejsarkandidat har ännu tagit makten över riket efter Julianus död. Den romerska hären i Persien har lidit katastrofala förluster och tvingats sluta en förödmjukande fred. Ännu har inte fullt inbördeskrig brutit ut, men många verkar tro att det bara är en tidsfråga. Ett försvagat Rom skulle innebära både möjligheter och faror.
Efter några månaders kaos efterträds Julianus av syskonen Flavia Valentia, som styr över rikets västra delar och Flavius Valentianus som har hand om östrom. De är båda unga och oprövade och det återstår att se om de mäktar skapa stabilitet i det skälvande imperiet. Många av de tidigare mäktiga familjerna i Rom har nu förlorat sin makt (och i flertal fall, sina liv) vid kejsarbytet.

Minskad handel, ökat rävspel

Som direkt följd av kaoset inom imperiet har handeln drabbats. Den romerska valutan har fallit i värde och rövare och upprorsfolk stryker runt på landsbygden i Gallien. De alamanniska kantoner som byggts sitt välstånd och sin politiska makt på fördelaktiga handelsavtal, till exempel Frostbäcken, har gjort mindre vinster än tidigare, även om de ännu är bland de rikaste.

Österborg under Fennecus har också drabbats av detta, men hennes personliga kontakter med sin romerska fosterfamilj gör att hon har ett flöde av pengar att ta av.
Höga Klippan som haft ont om resurser verkar i ljuset av detta göra ett klokt drag att vilja gifta in sig i båda dessa kantoners släkter.

Örnhems kanton har försiktigt närmast sig Österborg och Frostbäcken, fosterbarn har utväxlats mellan kantonerna och Örnhem skickade hjälmar när Gröna kullen kuvades. Dock har Örnhem ännu inte uttalat sitt stöd för en bestående fred med Rom.

Ett blodigt bröllop

Vid midvinterblotet tidigt under 364 hölls bröllopet mellan Fennecus och Lethrohlewa av Höga Klippan (lajvet Frosteder, 2015). Här närvarade ädlingarna från båda kantonerna, samt från Frostbäcken och gäster från Fennecus fosterfamilj i Rom. Vid bröllopet tycktes glädjen till en början stor, men motsättningar kom fram alltmer under kvällen i takt med ölet och vinet. Det hela kulminerade då en grupp från Gröna Kullen anföll gården och knivskar Fennecus, dock ej dödligt. I samband med anfallet uppdagades ett brev från Rom. Brevet var en utnämnelse av Fennecus till Dux Alamannicus, dvs romersk militärguvernör, den som ska styra provinsen för Roms räkning. Bröllopsgästerna krävde besked av Fennecus om var hennes lojalitet låg men fick inget entydigt svar då Fennecus var medtagen av sitt sår. De församlade ädelborna beslöt att kalla till ting för att låta alla kantoner avgöra frågan.

När tinget skulle hållas en tid senare så fanns Höga Klippan, Örnhem och Frostbäcken representerade, men Österborg lyste med sin frånvaro. Inom kort kom budet: Fennecus har i hemlighet och all hast dragit upp bopålarna, tömt burghen på allt värdefullt och tillsammans med sitt närmsta följefolk dragit västerut över Rhen över till imperiet. Ingen vet nu vad som kommer hända med Österborg, som nu står utan kantonsledare.

Vid Vårblotet samlades kantonerna åter. Godjorna meddelade att året av fred som gudarna påbjudit vid förra Vårblotet nu var utgånget och det var dags att ta beslut. Kantonerna i sina rådslag var denna gång eniga: alamannia har tigande böjt rygg för den romerska piskan alltför länge. Inte längre. Men för att resa sig behövs en ledare som kan ena kantonerna och leda dem mot seger. Godjorna åkallade gudarna och talade med deras röst: tiden är kommen att samlas till en Walharjaz – en Valkamp. Detta rituella härnadståg skall kora dem en ledare värdig att leda Alamannia mot det kejserliga hotet och ge de romerska ockupationstrupperna en näsbränna de sent ska glömma.

Annonser