Barbaricum

Livet i legionen

Rekrytering och tjänstevillkor

Till skillnad från den den tidiga kejsartiden (ca år 0 till180 e.Kr) har armén inte längre den höga status den förr åtnjöt. De stora erövringskrigens tid är sedan länge förbi och med dem det väldiga inflödet av rikedom från nyockuperade områden. Armén bekostas numera av tyngande skatter och är statens främsta maktmedel mot civilbefolkningen. Eftersom medborgarrättigheter utsträcktes till nästan alla imperiets invånare för drygt 150 år sedan är legionerna inte heller längre en karriärväg för att kunna bli romersk medborgare.

Av de här skälen är armétjänst nu sedd som ett farligt, illa betalt och slitsamt yrke av de allra flesta av imperiets invånare. Legionernas led fylls till största delen av tvångsinkallade värnpliktiga och många av dem som frivilligt anmäler sig till krigstjänst är såna som misslyckats kapitalt i det civila livet.

Alla jordägare eller stadsguvernörer har en bestämd kvot av rekryter som ska skickas till krigstjänst varje år. De inkallade gör tjänst i tjugo till tjugofyra år och har liten chans att återse sin hembygd igen. De som kallas in tas fram enligt lottning, men det är extremt vanligt att de som har pengar betalar rekryteringsadministratörerna för att skaffa fram någon som kan gå i deras ställe. Att hitta sådana är relativt lätt då många lever i armod och för en liten procentsumma av mutan som administratören får kan de hjälpa sina familjer. En liten summa kapital och en mun mindre att mätta kan göra stor skillnad och sålunda fylls legionernas led av de fattiga och desperata.

Barn till soldater är en liten men växande del av legionerna, eftersom de är lagskyldiga att ta upp sin förälders yrke. Vissa är stolta över detta, andra försöker undkomma.

De mest högmotiverade rekryterna kommer ofta utifrån imperiets gränser. Unga krigare från folkslag utanför gränserna tar inte sällan tjänst i en legion. De betraktar denna tjänst som ganska lik den de annars skulle ha gjort under en hövding av sitt eget folk. De utgör ingen femtekolonn av barbarer i romersk uniform utan tjänar sina överordnade lika väl eller illa som andra rekryter. Vissa ”barbarer” kommer från mindre stammar som fått bosätta sig innanför imperiets gränser i utbyte mot att de skickar folk till krigstjänst. Den mest kända gruppen av dessa är de franker som lever i Toxandria, norr om Argentoratum och Alamannia. Befälhavare gillar utländska rekryter då de ofta kommer från samhällen som är betydligt mer krigiska än den genomsnittsliga romerska landsbygden eller småstaden.

Tjänsten är som sagt lång och lönen är låg. Inflation och brist på löneutveckling gör att soldater inte tjänar mer än en vanlig daglönare som utför okvalificerat kroppsarbete. Till detta tillkommer avgifter för utrustning, mat, begravningsfond och en mängd andra utgifter. Befäl tjänar givetvis mer, men att vara befäl i den romerska hären innebär avsevärt högre risker eftersom befäl oftast förväntas gå först i strid. Vad den genomsnittsliga soldaten hoppas på är kejserliga gåvor som brukar betalas ut vid trontillträde och andra viktiga händelser, samt byte tagit från fiender. Efter avslutad tjänst brukar de flesta soldater få en avskedssumma som ska räcka till att köpa en mindre gård eller öppna butik. Pengarna tas delvis ur legionens pensionskassa och är delvis en gåva från förbandets högsta befälhavare.

Kvinnor har sedan några generationer tillbaka samma skyldighet att tjäna i legionerna som män. Kvinnliga legionärer har precis som manliga rätt att gifta sig och skaffa barn och kan få delegering till lättare tjänstgöring under graviditet och barnets första år. Överlag är dock sexuella förbindelser och giftermål mellan legionärer förbjudna och soldater uppmuntras hellre gifta sig med någon civil person från lokalbefolkningen som kan sköta ett hem och uppfostra barnen. Legionärer har också statligt subventionerad tillgång till silphium-dekokt som fungerar som ett effektivt preventivmedel.

Dagligt liv

De flesta soldater i gränsstyrkorna ingår i ett mindre förband på ca 500 – 1200 soldater. Titlarna på dessa förband är många, men de innehåller alla trupper som är utrustade och strider på relativt liknande sätt. En av de vanligare titlarna är just Legio; legion. Legionerna är mycket mindre än sina föregångare från imperiets guldålder och de är utspridda över större områden i en mängd mindre befästningar. Deras uppgift vid gränsen är att kontrollera handeln och stoppa de vanligaste krigshoten som riktas mot imperiet: räder, kidnappningar, tributkrav, vapensmuggling och plundringståg.

Patrulluppdrag och ”polisaktioner” på båda sidorna av gränsen är därför mycket vanliga och den ständiga beredskapen gör att många gränslegioner med tiden blivit väldigt erfarna och skickliga på den här sortens småskalig krigföring. De har god kontakt med lokalbefolkningen och känner terrängen de arbetar på mycket väl.

I sina fort ägnar sig soldaterna åt en mängd olika sysslor. Förutom träning och drill måste dagliga sysslor med underhåll, byggen, matlagning och tusen andra saker göras. På större orter finns ofta kontrakterade civila som utför en del av detta jobb, men legionärerna har ändå fullt upp. Även utanför forten utför militären byggarbeten och underhåll av offentliga byggnader med mera. Detta är inte alltid populärt och soldater med kontakter försöker givetvis bli tilldelade lättare tjänster och inomhusarbeten. Vid varje givet tillfälle kan en stor del av förbandets personal befinna sig på annan ort än sitt fort på grund av sysslor, sjukdom eller permission.

Varje morgon börjar normalt sett med en uppställning där underbefälen rapporterar om vilka soldater som är närvarande och annat som behöver komma till allmän kännedom. Högsta befäl på plats läser upp dagens arbetsschema och ger dagens lösenord. Belöningar för förtjänstfyllda handlingar eller straff för förseelser förkunnas och utdelas. Efter detta sätter soldaterna igång med de sysslor de blivit tilldelade. Arbetet fortsätter hela dagen, med viss rotation mellan arbetslagen. Varje enskilt tältlag på cirka 8 personer hålls dock så gott det går tillsammans under sysslorna, för att fostra kamratskap och samarbetsfärdigheter.

Större övningar hålls regelbundet med så stora delar av förbandet som går att få ihop på ett ställe. Marscher, parader och låtsaskrig håller soldaternas färdigheter vässade. Även om de är ansträngande är de också en möjlighet att lämna vardagens slit och komma ut i det fria.

Solden utbetalas ett par gånger om året och utbetalningsdagen är en helgdag som ofta sammanfaller med lokala marknader och festivaler.

Ekonomi

Legionerna drivs av skattemedel och får medel tilldelade sig beroende på antal inskrivna soldater. Dessa avlönas regelbundet, men större delen av solden går åt till löpande utgifter som mat och utrustning.

Budgeten ska också räcka till underhåll av fort och vakttorn vid gränsen samt avlöning av specialister och inhyrd personal som t.ex kittelflickare, matlagningspersonal, läkare och annat. Olika legioner har olika lösningar på hur pengarna ska räcka till beroende på lokala omständigheter. Korruption och mutor är vanligt förekommande och de flesta legioner har avlidna eller förrymda soldater uppskrivna i sina rullor för att få in mer pengar.

En stor inkomstkälla för legionerna är så kallade donativer, eller gåvor som ges av kejsare och andra högt uppsatta kejserliga tjänstepersoner. Dessa delas så gott som alltid ut när en ny regent tillträder tronen och om donationen ses som för liten kan det leda till uppror och inbördeskrig. De vanliga soldaterna får dock inte dessa gåvor rakt i handen. De används främst för att betala skulder och till pensionsfonden, men en del skänks ut som klingande silver. Soldater som gått i tjänst för att hjälpa sina familjer skickar vanligen en del av dessa till sitt föräldrahem, medan andra super, spelar och festar bort den tämligen omgående.

Imperiets ekonomi är bättre än på flera generationer, men inflation och minskad handel har gjort att många transaktioner numera betalas ut i natura eller som dagsarbeten. Detta innebär att omkostnader för t.ex mat inte har något att göra med fysiska mynt, utan ordnas av lokala bönder som en del av deras skattebörda. På samma sätt anskaffas kläder och annan utrustning som produceras i statliga så kallade fabricae (fabriker). Dessa protoindustrier framställer stora mängder material åt militären till låg kostnad. Inte heller här sker något större utbyte av pengar.

Kåranda och religion

Trots att armétjänst är impopulär och armén är hatad och fruktad av vanligt folk har den ändå internt stark kåranda. Rom är den kända världens härskare och dess välde upprätthålls av legionernas väpnade makt. Det finns i de allra flesta förband en lång historia och traditioner som går tillbaka hundratals år i tiden. Inom legionerna finns också en väldig kunskapsbank inte bara om krigföring utan också om ingenjörskonst, läkarvetenskap mycket annat. När rekryter väl har assimilerats till det militära livet brukar de flesta bli stolta bärare av sitt förbands kultur.

Förutom den brutala disciplinen och träningen används religion som en stor komponent för att binda soldaterna samman till en enad massa. Varje legion har en så kallad Geni, eller ande, som representerar de värden som förknippas med den. De är förkroppsligade i legionens standar som också har en bild av den nuvarande kejsaren eller kejsarinnan.

En annan sammanhållande kraft är de krigarkulter som är vanliga inom militären. Den vanligaste av dessa är Mithraskulten. Denna mysteriekult är organiserad i lokala avdelningar och har en strikt hierarki där de invigda sakta men säkert avancerar i grad. Mithras är en krigs- och styrkegud men är också kopplad till läkekonst och uppoffring. Kultens form är givetvis anpassad till det faktum att den utövas av soldater.

Kristendomen har de senaste årtiondena gjort stora framsteg i imperiet och förekommer nu även i armén. Kristna soldater uppvisar inte mindre kampvilja än andra rekryter över lag. Eftersom de fått dispens att istället för deltagande i hedniska riter be till sin gud för segern och imperiets välgång inns inga formella krav på att de ska tro på hednagudar. De flesta är formellt sätt medlemmar i legionernas Mithras-loger, men deltar i dessa som sina medlegionärers kamrater snarare än troende.

Lojalitet och inbördeskrig

Romerska soldater är i teorin lojala mot imperiet som helhet och den eller de som sitter på kejsartronen. Problemet är att armén är uppdelad i många olika enheter som leds av sina egna tribuner eller legater. Det är dessa som ser efter sina underlydande och säkerställer deras sold. Ofta hjälper de också till med pensionsfonder och andra belöningar för trogen tjänst. Detta gör att många förband är främst lojala mot sin general och inte kejsarvärdigheten.

Det senaste 150 åren har imperiet om och om igen skakats av inbördeskrig där lokala befälhavare som känt sig orättvist behandlade utropat sig till kejsarinna eller kejsare med sina trupper som stöd. Det händer inte sällan att truppförband som känner sig illa belönade utropar sin general till purpurmanteln och denna har då inget annat val än att starta inbördeskrig fö ratt inte bli mördad av sina egna soldater.

Sen Diocletianus regim för ca 75 år sedan har det varit färre inbördeskrig eftersom det blivit vanligare att dela makten mellan ett antal regenter som haft ansvar för olika delar av riket. Men när krig mellan dem bryter ut är de nuförtiden alltid mycket stora och allvarliga affärer.

Träning och fälttåg

Soldaterna tränas grundligen av så kallade Campidoctore (närmaste moderna motsvarighet är amerikanska arméns Drill Sergeants). Träning pågår från rekryternas första dag och fortsätter hela tjänstgöringen ut. Förutom daglig drill i grundläggande kamptekniker övas också formationer och gruppsamarbete. Det är dessa färdigheter och deras ständiga nötande som gör legionerna så formidabala. Varje generations lärdomar förs vidare så att misstag inte behöver göras om.

Förutom stridsfärdigheter får soldaterna också utbildning i olika hantverk som väggläggning, mureri, träslöjd och allt armén kan behöva kunna göra. Att bli satt på att bygga vägar och offentliga byggnader är inte populärt, eftersom det är tungt arbete.

Ute i fält följer trupperna samma hårda rutiner som hemma, förutom att ingen då skickas iväg på ärenden av civil art. De flesta fälttåg är relativt små och över kortare sträckor eftersom de flesta fientliga angrepp är mindre räder. Normalt uppträdande är att marschera hårt och försöka lägga sig i bakhåll för att anfalla med så liten risk för den egna sidan som möjligt. Varje centuria (ca 80 soldater) är kapabel att förflytta sig till olika platser inom legionens område för att där slå upp tillfälliga befästa läger att operera ifrån. Trupperna bor då i tält och har med sig verktyg för att gräva vallar och resa palissader eller enklare barrikader. Dessa läger är inte de imponerande marschlägren som åstadkoms när den gamla sortens stora legioner befann sig på marsch, utan är ofta improviserade och använder vanligen kända naturligt försvarbara platser eller befintliga byggnader och ruiner.

Legio VIII har en tradition av att sätta upp mindre läger på gränsen till fientligt territorium och rotera in tältlag av rekryter dit där en hård kärna veteraner lär upp dem och låter dem gradvis härdas i patruller och tillslag.

Annonser