Barbaricum

Liv i stad och landsbygd

Livet i staden

Den största skillnaden mellan den antika och den medeltida staden är denna: Den medeltida staden uppstod ur marknader och var alltså centrum för handel och ekonomi medan den antika staden till största delen är ett administrativt centrum. Där finns myndighetsbyggnader för byråkratin som tar in skatt från de kringliggande områdena, domstolar, tempel samt andra offentliga byggnader som ingår i vad som förväntas av en romersk stad. Visserligen finns det även hantverkare och marknader i städerna, men de är inte stadens främsta syfte eller ursprung.

Städer över hela imperiet innehåller alltid en mängd byggnader som är väldigt lika varandra, eftersom de fyller funktioner som är kopplade till styrandet av imperiet. Förutom myndighetscentra finns till exempel offentliga bad, kloaker, teatrar och arenor samt det så kallade forumet, som är en plats där stadens viktiga medborgare samlas för att se, synas och diskutera viktiga frågor. (Det är därför vi idag kallar internet-forum för just precis ”forum”.) Detta gör att det går att känna igen sig i kejserliga städer i olika ändar av imperiet och är en vital del i det som gör att invånarna i och kring staden känner sig som romare.

I och med att skattebasen urholkats har många städer sakta börjat krympa då det inte finns kontanta medel att underhålla eller bygga nya offentliga byggnationer. Här och var finns redan spökstäder som gått under i krig eller farsoter och där det helt enkelt inte funnits resurser att återskapa staden.

Eftersom städerna inte nödvändigtvis är stora producenter av varor finns det för stora delar av befolkningen där ont om sysslor. De är helt enkelt arbetslösa för det mesta och försörjer sig på enklare jobb som daglönare om de kan. Alla städer har därför utskänkning av livsmedel till stadens invånare för att undvika hungersnöd och upplopp. Av ordningsskäl hålls även teaterpjäser, hästkapplöpningar, gladiatorspel och festivaler regelbundet för att hålla de många sysslolösa medborgarna på gott humör.

Religion är också en stor del av stadslivet då det är där de stora templen med organiserat prästerskap finns. Många städer har urgamla tempel till den uppsjö av gudomar som dyrkas i olika delar av riket. Dessa är också ofta kunskapscentrum med bibliotek och skolor drivna av templen ifråga. Under det senaste århundradet har kristendomen vunnit allt starkare insteg i städerna. Basilikor (kyrkor) har börjat byggas och finns nu i de flesta större städer. Både hednatempel och basilikor ägnar sig åt socialt arbete med att hjälpa de fattiga.


Livet på landet

Lantbor ägnar större delen av sitt liv inom en halv dagsmarsch från sitt hem, vare sig det är ett storgods eller en liten livegen by. Dagarna under sommaren förflyter med arbete utomhus på fälten, i skogen eller gruvorna. När året blir kallare saktar livstempot ner och mer tid tillbringas inomhus med enklare hantverk. Livet är hårt men enkelt, de flesta beslut som behöver fattas för framtiden tas av de som står högre upp. Bekymmer finns det många, men då både väder och öde precis som krig eller fred står utanför de enkla människornas förmåga att påverka eller förstå orsakerna till fogar sig de flesta och härdar ut.

Landsbygden är till större delen fortfarande hednisk (hednisk = på heden/åkern) religiöst sett. De kristna basilikorna finns i städerna dit få lantbor har anledning att färdas om de inte flyttar dit permanent. Därför frodas ännu ett myller av lokala kulter och sällskap i äng och mark. De flesta församlingar ägnar sig åt riter som har med årets växlingar att göra; sådd och skörd, midsommar och midvinter, livets och arbetets helgedomar. Det viktigaste i det religiösa livet är samhörigheten med sin bygd och de som där lever, med livet och dess gång i glädje och i sorg.

Landsbygden domineras av storgods, så kallade latifunder. Dessa ägs av rika familjer som sällan bor på sina ägor utan istället har lyxiga bostäder i städerna eller stora privata villor på natursköna platser. En typisk latifund består av ett komplex större byggnader, allt oftare befästa för att skydda mot rövare och räder. Där bor ägarnas ombud som sköter drivandet av jordbruket. De har under sig anställda vakter vilka håller ordning på de många slavar som utgör majoriteten av latifundens invånare. Dessa slavar arbetar på de stora fälten runt latifunden och bedriver även hantverk i verkstäder som tillverkar produkter av lokala råvaror.

Kejserliga latifundi odlar lättlagrade matvaror ämnade för armén och utvinner också timmer, malm och andra tillgångar. Ofta tillverkas av dessa också krigsmaterial som kläder, rustningar och vapen. Sådana latifunder kallas för fabricae, eller fabriker. Även här står slavar för större delen av arbetskraften.

Den besuttna jordägarklassen äger inte all jord, men någon fri bondeklass existerar knappt. Utanför latifunderna finns byar av jordbrukare där de flesta inte äger jorden de brukar även om de tekniskt sett är fria. Dessa coloni har tilldelade lotter av mark som ofta ägs av latifunderna eller någon mindre lokal rik släkt. Dessa byar av livegna har inga murar och heller inte rätten att forma väpnade miliser till sitt försvar. Därför är de helt beroende av närliggande godsägares goda vilja för skydd i orostider.

Fria bönder existerar även om de utgör den absolut minsta delen av lantbefolkningen. De har sina egna gårdar och håller hårt på sina rättigheter. Detta gör tyvärr att de har svårare att utföra större projekt som tarvar samarbete mellan fler familjer.

Den största delen av lantbornas arbete kommer inte dem själva till gagn. Eftersom alla är som inte är slavar är medborgare är de skyldiga att betala de många skatter staten kräver. Dessa utgör en stor del av vad som produceras. Skatten tas ut i pengar där det är möjligt och då måste de livegna eller fria bönderna sälja sina varor till storgodsägarna för att få tillgång till kontanter, givetvis för en avgift. Större delen av jordbruksöverskottet från latifunder säljs av ägarna till staten som fördelar det till armén, byråkratin och de stora städernas arbetslösa medborgare.

Annonser