Barbaricum

Krigets kultur

Denna text handlar om hur och varför krig utkämpas i det alamanniska samhället. 


Krig är ett naturligt tillstånd

De barbariska folken levde sitt liv i cykler. Precis som årstid följer på årstid ses det som självklart att på fred följer krig. Krigets fasor var givetvis lika fruktansvärda som alltid, men inget som liknar det moderna krigets totala förstörelse fanns inom begreppshorisonten.

Därför är kriget för de fria folken utanför Roms gränser inte alltid en ovälkommen katastrof, utan en del av livet, på gott och på ont. För många vuxna är det under sommaren självklart att vara inblandad i krigshandlingar.

 

Ohållbar ekonomi

Alamanner, franker och saxare lever i mer eller mindre sammanhållna förbund av stammar, ätter och hövdingavälden. Även om dessa håller ihop mot utomstående är de inte vad vi skulle kalla nationer. Det finns ingen sammanhållen ekonomi eller skatter som kan ge stadiga inkomster till en centralmakt. Istället försörjer sig fraktionerna inom förbunden på egen hand. Varje krigsledare över en burgh försöker samla ett eget följe vars storlek och prakt ska visa upp ledarens status.

Problemet är att denna rivalitet leder till kapprustning. Krigare måste inte bara utrustas, de måste också underhållas och smickras med gåvor. är oerhörda och ingen krigsledare har egna resurser nog. Den enda lösningen är att på något sätt ta från någon annan. Detta görs genom att beskatta handelsresanden, genom att avkräva tribut av svagare grannar och genom en evig rad räder och plundringståg utanför de egna gränserna.

Framgång ger mer resurser och lockar till sig fler lycksökare som hoppas på ett liv i överflöd och spänning, vilket leder till ökade kostnader för de ädelborna ledarna. Och så fortsätter cykeln av krig som följs av fred, som följs av krig, till synes utan slut.

 

Hjältekultur

Alla de fria folken beundrar hjältar. De  hyllas i saga och sång och den som genom sina handlingar lever upp till dessa ideal överhöljs med gåvor och status.

I en värld där livet kan vara både hårt och kort lever människorna i nuet. Folkens låga medelålder gör också att impulsiva och dristiga handlingar i krissituationer värderas mycket högre än idag. Ålderns visdom och kunskap respekteras, men även de gamla dröjer sig gärna kvar vid minnen av ungdomen när de var fyllda av liv och inte räddes något under himlen.

Att ses som hjälte, om så bara för en dag, är en dröm som för de flesta aldrig uppfylls. Men de som lyckas få ett rykte om sig får helt nya livsmöjligheter. Social status, rikedomar och egendom skänks gärna åt hjältar. Frihet att gifta sig över sin börd eller rentav grunda en egen ädelboren ätt ligger plötsligt inom räckhåll.

 

Religion och rit

Kriget är omgivet av riter och seder. Lika självklart som att det hålls blot och festivaler för att fira årstidernas gång, skördetid eller bröllop finns religiösa ceremonier som markerar krigets cykler.

De två gudomar som främst associeras med krig är Frôwhon och Wôdanaz. Dessa har klara kopplingar till de ädelborna. De är så att säga ”rikefolksgudomar” och deras godjor är ofta själva ädlingar. Då de kontrollerar kultplatser och har företrädet att utföra krigets riter har de också kontroll över vem som får gudarnas gunst inför ett krigsföretag.

Sed och rit är också ett sätt att minska krigets destruktivitet. De fria folken gör många saker som vi skulle avförda som ”ineffektiva”. Men i Barbaricum är krig mer meningsfullt än vår tids sterila strävan efter total utplåning av motståndaren. Det är ett skådespel med världen som scen och både dödliga människor och odödliga gudar som publik och ensemble.

 

Roms inverkan

Trots att krigföring ses som en del i det naturliga kretsloppet har Rom påverkat de fria folkens sätt att förhålla sig till kriget.

Imperiets styrka är hopplöst överlägsen jämfört med enskilda kantoner och även större federationer av kantoner som t.ex. Alamannia. Ingen enskild stam eller förbund kan  drömma om att kullkasta Romarriket. Imperiet har alltid kunnat sätta in väldiga mängder soldater mot de fria folken. Gränsstriderna har gått i vågor och ibland gynnat den ena sidan, ibland den andra. Romarna har dock de senaste hundra åren sakta tappat mark. Både alamanner och franker har lyckats skaffa sig nya landområden vid Rhen på imperiets bekostnad.

Det är imperiets närvaro som fått de fria folken att sluta sig samman i större förbund, något som de villigt erkänner. Det ses som en prydnad att vara en del av förbund grundade av forntida hjältar i strid med överhögheten i söder. Krigskonsten har slutat vara lokal, utkämpat av självägande bönder till att allt mer bli ett yrke organiserat och utövat av en krigarklass. Legionernas ständiga hot har tvingat de fria folken att lägga mycket mer tid och resurser på krig.

 

Varför dra i krig?

Kriget innebär för den genomsnittliga alamannen en mängd möjligheter, men även plikter och påbud. I antikens jordbrukarsamhälle finns få möjligheter till ekonomisk rörlighet. Det finns ingen marknad att spekulera i, inga bonusar för bästa säljare, ingen möjlighet att ta examen för att få ett bättre arbete. Få händer kontrollerar de dyrbara handelsvarorna. Även det kapital som finns är uppbundet i ädelmetaller och stenar som få har tillgång till.

Krig däremot ger en chans för att göra ett snabbt klipp. Räder mot handelsplatser och bosättningar kan med lite tur mångdubbla segrarnas resurser. Stora härar är vandrande samhällen och en besegrad armés läger är ett veritabelt bankvalv. Chansen till ekonomisk vinning är en av de största motivationerna att dra i krig för folk ur alla samhällsklasser, vare sig du är ute efter några extra kor till täppan där hemma eller behöver guldskatter att hålla dina edsvurna krigare nöjda över vintern.

De flesta människor ingår i större sociala sammanslutningar som byar, ätter eller edsband. Dessa avgör vad som förväntas av medlemmar inom gruppen. Försvar mot fiender som vill åt gruppens resurser är den allra vanligaste krigsupplevelsen, där varje enskild familj av sed måste sända stridsdugliga kämpar till den lokala fylkingen. Men många drar på härnadståg utanför sin hemtrakt på grund av fattigdom.

Även om hjältedåd hyllas vill långt ifrån alla riskera livet för ärans skull. Många krigare kan mycket väl  befinna sig slagfältet på grund av faktorer som står helt utanför deras fria vilja. Deras främsta mål kan vara att komma hem helskinnade tillsammans med vänner och släktingar som också står i leden.

Annonser