Barbaricum

Krigarens ansikten

Alamannerna har inga fasta indelningar i truppslag. Var krigare strider med de vapen och på det sätt som passar dem. Beroende på social bakgrund går det ändå att se ett antal huvudtyper som utgör majoriteten av kämparna i en samlad här.

Frijot – Uppbådet

Alamannerna håller sin frihet mycket högt och har en lång tradition av folkliga uppbåd som samlas till traktens försvar. Friborna krigare träffas regelbundet vid tingsplatser för att öva sig i krigets lekar. De äldre lär ut sina dyrköpta erfarenheter till de yngre och gemenskapen som skapas mellan grannar och släktingar gör att de fribornas fylkingar inte är att förakta. När räder och större krigsföretag står för dörren är de fribornas skaror en självklar del av varje krigsledares strategi.

Då de saknar rikedom är friborna ofta enkelt rustade. En hjälm eller läderhätta skyddar krigarens viktigaste kroppsdel, men annat pansar är mycket ovanligt. Sköldar är av en uppsjö olika former och storlekar; runda, ovala, rektangulära och hexagonformade. Somliga friborna har så stora sköldar som möjligt för att kunna stå i sköldborg, andra mindre och smidigare saker som lämpar sig för rörlig strid. Sköldarna är målade med fantasifulla mönster i alla regnbågens färger, även om många har bleknat med åren.

De vanligaste vapnen är spjut, yxor, klubbor och kastspjut. De flesta alamanniska bågskyttarna kommer också från de fribornas led.

[Off: Svärd är det allra vanligaste vapnet lajvare äger, och du FÅR ha svärd som friboren.]

Friborna_Theo

 

Theo är en helt orustad friboren. Han är beväpnad med en rejäl långyxa. Svärdet och skölden är troligen arvegods i hans familj då skölden är av en äldre modell och svärd generellt är ganska ovanligt bland friborna. Förmodligen har någon av hans förlevande varit herthaz i tjänst hos en krigsledare och därigenom fått ett svärd.

 

DSC_5567

 

 

Robert är lätt rustad med endast en läderhjälm som skydd. Han bär en yxa och en liten sköld tillsammans med sina praktiska vardagskläder. Denna nivå av krigsutrustning är mycket vanlig bland de friborna.

 

 

DSC_5573

 

 

Emma är lätt rustad bågskytt med en läderhjälm som skydd. Hon har bara en huggsax som sidovapen.

 

 

 

 

Herthaz – De edsvurna

DSC_5642

De edsvurna krigare som följer en krigsledare kallas för Herthaz – Härdväktare. En härdväktare svär trohet och lydnad (till en viss gräns, alla alamanniska krigare förväntar sig att få säga sin mening) till en rik ädelboren och får i gengäld vapen, rustning samt uppehälle och regelbundna gåvor. De lever i sin ledares hall och äter sina måltider runt dennes härd. Då de inte har andra sysslor än krigets uppnår många herthaz stor skicklighet i vapnens bruk, men de är inte alltid de mest framåt kämparna i en här. Friborna utgör de flesta av dessa skaror och de vill inte bara uppnå ära, utan också rikedom de kan ta med sig när deras tjänst är avslutad.

Vapen och rustning ges som gåvor av ledaren och de allra flesta herthaz har en hjälm och en rejäl sköld, ofta av den nymodiga runda typen. Somliga härdväktare har samma färg och mönster på sina sköldar, andra sätter en mer personlig touch på denna krigarens främsta prydnad. Harnesk av läder, horn eller metall förekommer, men det är inte alla krigsledare som har råd att utrusta alla sina krigare med samma sorts pansar.

Herthaz är oftast beväpnade med svärd eller spjut, men även yxor och kastvapen delas ut om de finns tillgängliga. Bågskyttar förekommer men är inte så vanliga som hos de friborna uppbåden.

De krigsledare som kan komma åt romersk armémateriel för att utrusta sina härdväktare gör det gärna. Romersk utrustning ses som pålitlig om än lite opersonlig. Då all utrustning återlämnas till ledaren om och när den edsvurna vill lämna tjänsten ses detta dock inte som ett problem för de flesta herthaz.

DSC_5555
Douglas gestaltar här en lätt rustad herthaz. Han bär endast en läderhjälm som skydd och har en sköld av äldre modell. Han är väl beväpnad med kastspjut och svärd.

 

 

 

DSC_5610

 

 

Niclas är en tungt rustad herthaz, med ett bröstpansar i härdat läder och metallhjälm. Förutom sitt svärd är han beväpnad med ett stadigt enhandsspjut samt en kastyxa i bältet. Hans roll har förmodligen varit i tjänst några år och hunnit skaffa sig gåvor och ytterligare byte till sin utrustning.

 

DSC_5626

 

En herthaz med så dyrbar utrustning som Niclas bär på denna bild är en framgångsrik krigare som belönats för sin trogna tjänst. Med brynja och hjälm av järn och en stor, vackert dekorerad rundsköld visar han sin krigsledares rikedom varhelst han går.

 

 

 

Erlingaz – De ädelborna

Emelie1a

Födda som de är till rikedom och ära är de ädelborna krigarna i allas blickfång. Eftersom så många ädelborna lever med plundring och räder som sin huvudinkomst utgör de en större andel av alamannernas fylkingar än deras relativt ringa antal i jämfört med befolkningen i stort. Somliga ädelborna är veteraner från dussintals strider, upplärda av de skickligaste fäktmästare gåvor kan köpa. Andra är mindre intresserade av krigföring och hörsammar krigets kall enbart av pliktkänsla eller socialt tryck från sina gelikar.

Ädlingar är klädda i de finaste och bästa rustningar som går att uppbringa. Hjälmar, rustjackor, brynjor, lamellpansar och ibland rentav arm- och benskenor glimmar på deras kroppar. Deras sköldar är av alla former beroende på personlig preferens och utsökt smyckade i klara färger.

Det mes eftertraktansvärda vapnet för en ädelboren är ett vackert svärd. Långa lansar och tunga kastspjut och –yxor är också vanliga. De flesta ädelborna har mer än ett vapen och kan välja vad som verkar mest lämpligt för varje given situation. Somliga ägnar sig åt bågskytte som nöje och sport, men det är ytterst få som använder pil och båge i krig.

DSC_5693
Cornelia står praktfullt rustad inför gudomars och människors ögon. Hon bär flera lager av rustning och har därför valt att för tillfället ställa undan skölden. Hon bär både brynja och en lamellrustning av härdat läder. Hennes huvud skyddas av en välsmidd stålhjälm. Beväpnad med blott ett spjut är hon förberedd för rituell kamp, kanske till spjutguden Wôdanaz ära. Över hennes axlar ligger en jakttrofé draperad.

 

DSC_5671

 

Martin föreställer här en tungt rustad erlingaz. Med flera lager rustning och dyrbara splintade armskydd är det tydligt att krig för honom är en livsstil. Över brynjan bär han ett fjällpansar i härdat läder och under hjälmen en brynjehuva.

 

 

Emelie_Erlingaz

 

 

Emelie står rustad från topp till tå som det anstår en krigsledare. Hennes läderrustning täcker både bål, armar och ben och är utsökt dekorerad med magiska runor och kraftdjur. Hennes konservativa politiska ställning syns genom den gammalmodiga hexagonala skölden. Vid sin sida bär hon ett välsmitt huggjärn.

 

Wulfheodanaz – Djurkrigarna

DSC_5824

Alamannerna tror på att djur har själar och att en krigare med hjälp av särskilda riter kan komma i kontakt med dessa. Genom att iklä sig deras skinn och härma deras beteende kan en kämpe uppfyllas av djurisk list, vildsinthet, smidighet eller styrka. Runt lägereldar berättas historier om de stordåd som utförts med hjälp av totemandarnas hjälp. Mest berömda av alla är de krigare som ingår i det Gyllene Bandet. Denna krigarkult färdas land och rike runt i alla de fria folkens områden för att söka göra sina dåd odödliga. För en krigsledare eller friboren ätt är djurkrigares närvaro både en välsignelse och en förbannelse. Deras mod och dådkraft är en tillgång, men deras oberäknerliga beteende gör att de ofta skapar fler problem än de löser. Det är inte ovanligt att unga krigare lämnar sina ägodelar hemma och lever något år av sin ungdom med en kringstrykande krigarflock. Detta anses lära de unga ta hand om sig själva och härda dem för umbäranden, men ofta är såna band inte mycket bättre än stråtrövare.

Djurkrigare klär sig i skinn, hudar och masker som liknar det djur de vill hämta kraft i från. Björnar och vargar är vanliga, men även mindre djur som t.ex mårdar och järvar uppskattas just för att de är mindre djur som ändå tarvar respekt.

Folktron håller för klart att djurkrigare är osårbara, men under många pälsrockar döljs både hjälm och brynja. Andra rustar sig så lätt de kan för att kunna löpa kvickt som sina fyrfota förebilder.

Sköldar brukar vara av de äldre rektangulära och hexagonala modellerna. De är sällan breda och lämpade för att forma sköldmur med, då vargskinn ofta värderar sin rörlighet framför tyngd.

Alla sorters vapen kan ses i djurkrigarnas led, men då de dyrkar dristighet lämnar somliga sina sköldar hemma och strider med stora tvåhandsvapen som klubbor, yxor och falxer.

DSC_5710

Li gestaltar en ung alamannisk vargkrigare som lämnat hus och härd för att pröva sina vingar. Hon bär en väst av vargpäls och en magisk mask som låter henne låna sitt totemsdjurs kraft. Ung och fattig som hon är bär hon enkla kläder och är beväpnad endast med några kastspjut och en långsax.

 

DSC_5814

Även Anders roll har vargen som sitt totemdjur. Hjälmen döljer hans anletsdrag och förvandlar honom till en fruktansvärd motståndare. Folktron säger att vargskinn är hårda mot stål, men denne krigare bär en brynja under pälsverk och mantel. Han är beväpnad med ett huggsvärd och en traditionell sköld. Läs mer om wulfheodanaz här.

 

Hariaz – Spökkrigarna

DSC_5985

Fruktan kan vara ett mycket mäktigt vapen. Den anrika Harii-stammen räknas till de första som målade sig med heliga färger och stred med nattens onda andar på sin sida. Att lägga av sin rustning och strida lättklädd med kroppen målad i krigets tecken har numera spritt sig till många bland de fria folken. Förutom att göra krigarna nästan osynliga nattetid tillreds färgerna med hemliga örter och besvärjelser som skyddar mot smärta, rädsla och trötthet. Spökkrigare som specialiserar sig på psykologisk krigföring kan komma från alla samhällsklasser. Även de som inte vanligtvis använder sig av Hariaz metoder har någon gång varit med på en spökritt – en nattlig räd med syfte att skrämma och demoralisera motståndarna.

Hariaz använder sällan tunga rustningar och förlitar sig istället på krigsgudarnas gunst. Deras sköldar är ofta målade i mörka färger för att smälta in i skogens dunkel, eller helt enkelt klädda med ett löstagbart fodral.

I strid föredras vapen med lite synlig metall som skulle kunna fånga ljus och avslöja krigarnas position. Klubbor och gammaldags spjut med eldhärdade träspetsar förekommer, men svärd och yxor kan svärtas ner för att bli mer dolska. Pilbågar används för att kunna slå till tyst osedd på avstånd.

[Off-lajv-info: av hänsyn till andra deltagare är det inte tillåtet att spela helt naken Hariaz. Vi tänker oss byxor eller kortbyxor på underkroppen och ärmlös kjortel, barmkläde eller väst på överkroppen. Stridsreglerna kommer att ge bonusträffar till deltagare som klär ner sig och applicerar ordentliga kroppsmålningar, men det är inte meningen att detta ska behöva ske på bekostnad av andra deltagares obehag.]

DSC_5866
Emma har klätt av sig sin rustning för att visa sin djärvhet. Hennes krigsmålning innehåller örtextrakt som dövar smärta och trötthet. Tillsammans sänder detta ett tecken till motståndarna att hon utan fruktan står under krigsgudarnas beskydd. Många krigare skulle hellre vika än stå fast mot hennes skräckinjagande gestalt. Med en tung yxa, mörk sköld och kastspjut kan hon bekämpa vilken fiende som helst. Läs mer om Hariaz här.

Annonser