Barbaricum

Gröna Kullens kanton

     Vi har alltid varit starka och oss själva goda nog, aldrig har vi behövt be om hjälp förr
     Sorgen och hatet är numera vårt dagliga bröd, vattnat av tårar efter makar och makor som dräpts
     Vi ber alla gudar som vill lyssna om hämnd och är beredda att offra allt för detta

Historia

Gröna kullen har gott om god åkermark och har varit bebodd länge. Gamla historier berättar om hur vandrande krigare sökte sig till de bördiga ängarna och gifte in sig i de redan där bosatta släkterna. Sålunda erövrades landet utan blodsutgjutelse och har blomstrat under rättvisa härskare sedan dess.

Trots detta fredliga förflutna saknas inte mod och vapenföra ädlingar i kantonen och ett stort följe hörsammade kallet till försvar mot Julianus aggression. Gröna kullens fylking stred på Alamannernas vänsterflank vid Argentoratum och undgick med nöd och näppe att omringas helt av det romerska kavalleriet under flykten från slagfältet. Under denna reträtt blev kantonens styrkor delade i två och den ena kom inte undan. Alltför många familjer blev grymt kluvna i tu den dagen av romarnas klingor.

Kanske var det sorgen över denna förlust som fick de överlevande krigarna att fortsätta kampen efter slaget. När romarna kom för att utkräva skadestånd och underkastelse stod ännu flera skarpa, mindre strider mellan dem och kantonens folk. Men i slutändan belägrades Gröna kullen och för att rädda de unga, gamla och svaga beslöts det att ge vika och be om fred.

Uppretade som de var över det fortsatta motståndet tog romarna hämnd med freden de gav. Vindheims burgh blev riven, gårdar brändes och många togs som slavar. Åren som gått har varit tunga år, där det enda som hållit hoppet uppe varit hårt arbete med återuppbyggnaden av allt som gått förlorat. Och tanken på att en dag få ta hämnd.

När Julianus for till Persien och tog med sig både sin här och många av de mer romarvänliga Alamannerna ansåg många i kantonen att tiden är inne: tillsammans skulle nu Alamannia kunna resa sig och spränga sina bojor!

Vid Vårblotet år 363 påbjöd dock godjorna en fortsatt fred med Rom under ett år, ett beslut som Gröna Kullen kraftigt motsatte sig och trots att gudarnas vilja hade avslöjats fortsatte de tala om krig och skramla med vapen. Detta agerande fick dock tunga konsekvenser för kantonen: under sommaren marscherade Frostbäcken med allierade från Österborg och Örnhem ner till Gröna kullens domäner för att tvinga dem att hålla fredsavtalet med Rom. Efter en mindre skärmytsling mellan modiga förkämpar föll Gröna kullens krigare tillbaka till sin i hemlighet återuppbyggda Burgh. Efter en kortare belägring gick de dock med på att förhandla och vek sig för koalitionens krav. Sedan dess har det varit lugnt i kantonen (åtminstone på ytan) och krigsledaren Aigil är inbjuden till midvinterns bröllop mellan Fennecus av Österborg och Lethrohlewa av Höga Klippan. Bakom Aigils rygg talas det om att den romerska räven har fått den gröna galten i koppel.

Landskapet

Vackra ängsmarker och rullande skogsklädda åsryggar dominerar Gröna kullens sköna nejder. I dalgångarna ligger gårdar och åkrar utspridda. Efter kriget har många gårdar övergetts och istället har folk flyttat ihop i pallisadomgivna byar, eller till de ädlas burgher.

Den högsta punkten i landskapet är det lilla berg som kallas gröna kullen. Legenden säger att den är en väldig gravhög rest i av gudarna i arla världsgryning över en namnlös gudom som föll i strid med kaosmakterna. Hur det än är med det står gräset högt och frodigt på dess sidor och från dess topp går det att hålla uppsikt över stora delar av kantonen. Högst upp står kantonens största burgh, Vindheim. Romarna rev ner dess murar efter kriget, men det senaste året har arbete pågått att återställa burghen i försvarbart skick. Detta arbete är inte avslutat ännu, dessvärre.

Samhälle

Gröna kullens folk är fortfarande traumatiserade av krigets utgång. Familjer har slitits i stycken och livet har varit en kamp för att komma på fötter igen. Detta har lett till att de friborna vänt sig till de ädelborna för att få skydd och hjälp. Gemensamma projekt för att bygga upp nedbrända gårdar och även nya hus och befästningar har tvingat kantonens invånare att samarbeta på ett sätt de inte gjorde innan kriget. På detta vis säker ni tröst hos varandra, men detta har lett till en inåtvänd och misstänksam attityd gentemot omvärlden. Fin- och konsthantverk har i stort sett försvunnit och istället smids vapen av vad järn som än går att få fatt i.

Utomstående kan uppfatta Gröna kullens folk som karga och ogästvänliga, men de har lärt sig att lita endast på varandra.

Bland gudar hålls Thunaraz och Freya högt, den förstnämnde för sin styrka och skicklighet som smed, den sistnämnda då hon är segerns härskarinna. Båda gudomarna tycks för Gröna kullens folk vara de vars gunst behövs bäst i dessa prövotider.

Resurser

Gröna kullen har god jordbruksmark i förhållande till de flesta av sina grannar. På skogsängar betar också stora mängder boskap. Krigsledarnas fokus på återupprustning har lockat till sig en mängd duktiga smeder som gör arbeten både åt bofasta och resande handelsidkare.

I den delvis återuppbyggda burghen på Gröna kullens topp finns cirka 100 krigare i krigsledarens tjänst. De bor i en nybyggd stor hall och över dagligen i vapenlekar. Från resten av kantonen kan flera hundra friborna krigare bådas upp i händelse av fientlig invasion.

Annonser