Barbaricum

Festseder

Musik var ett viktigt inslag vid festen under Frosteder. Foto: Cornelia Karlslund

Musik var ett viktigt inslag vid festen under Frosteder. Foto: Cornelia Karlslund

Den delade måltiden

I Alamannia ses festmåltiden som en grundpelare i det sociala livet. Där andra folk umgås med debatter på stadens torg eller tävlingar, föredrar alamannerna att duka fram det bästa huset har och slå sig till bords. Ju fler inbjudna desto bättre, för den som bjuder många ses som en gästfri och generös person, två egenskaper som hålls mycket högt. Eftersom livet kan vara hårt och kort ses det som något gott att kunna njuta av stunden i brasans sken, med varm mat och god dryck, tillsammans med andra människor. Att i ensamhet bryta sitt bröd är ledsamt och meningslöst, hur smaklig kosten än må vara.

Festen som förhandlingsbord – ärlighet och gamman

Märkligt nog (i andra folks ögon) bjuder alamannerna också ofta in sina ovänner till fest. Detta är eftersom det i detta folks frihetsälskan finns en grundläggande tanke om att alla människor trots allt är rätt lika varandra. All föds, lever och dör under samma himmel och vandrar med möda över samma jord. Under festens seder kan människor mötas och dela sina minsta gemensamma nämnare med varandra, mat, dryck och en smula värme och sällskap.

På grund av detta är fester alltid öppna tillställningar, som det budkavlas om långt ifrån hallen där bjudningen ska stå. Festhallens portar är vid festdagen alltid öppna och vem som än anlänt på tröskeln är välkommen in att ta del av sällskapet. Det gör att festerna är mycket offentliga tillställningar och därför används som en metod att släta över konflikter eller i varje fall ett tillfälle att ses och kunna prata ut om saker.

Alamannerna hyllar ärlighet och öppenhet och tycker därför att det är bättre att komma på en fest och umgås med dem som går att stå ut med och kanske undvika gräl för en kväll i gammans och glädjens namn. Det finns en förhoppning att de som delar en god fest tillsammans då ska kunna se tillbaka på de andra festdeltagarna med goda minnen som kanske med tiden kan överbrygga osämja och split.

På så vis ingås många fredsavtal, vapenvilor eller allianser över festbord mellan deltagare som även om de inte älskar varandra fått sina vreda viljor uppmjukade av gamman och sång.

Vett och etikett

Mellan gäster och gästgivare finns en sed om att bete sig väl mot varandra. Gästfriheten är en gåva given människan av gudarna och det är gudomligt att uppfylla sina respektive förpliktelser till varandra. Det är på grund av denna sed som även ovänner ska sitta under samma tak, om än inte samma bord och festa loss. Gästgivarna förväntas behandla alla gäster väl och inte snåla med vad huset har att ge. Gästerna förväntas vara någorlunda artiga och inte fnysa åt vad som bjuds. Det råder också vapenvila under gästabud och endast nidingar och riktiga uslingar skulle överfalla ett följe som i god tro trätt innanför festhallens tröskel.

Vapen lämnas för det mesta i förstugan i fall någon skulle förlora humöret, vilket tyvärr trots alla goda föresatser ibland kan inträffa. Lättare slagsmål med nävarna är ett etikettsbrott, men något som kan överses om det hela inte får allvarligare utgång än blåtiror. Ärligheten och hederns bud kan leda till att det i vissa fall nästan ses som artigare att ge någon ett par smockor för att visa missnöje, men det är inte tillåtet med storslagsmål med välta bord, förstörda festkläder och fler inblandade än just de som kommit ihop sig. Att dra krigsvapen och hota, lemlästa eller dräpa någon under gästabud är en skymf i gudarnas ögon och den som gjort ett sådant nidingsdåd visas ingen misskund. Godjorna utfärdar hård dom över såna missdådare.

I övriga etikettsfrågor är alamannerna ganska oslipade. Det finns ingen ambition att upprätthålla något fint bordsskick (även om den som äter slafsigt ändå kan bli ofördelaktigt liknad vid en gris), ordningen på rätter eller bestick för dessa. Mat ätes med kniv, sked och händerna. Ofta delas tallrikar och dryckeskärl av släktingar och vänner som det faller sig. (Off-lajv behöver ingen dela tallrik eller bestick som inte vill. Var lyhörda.) Det är helt acceptabelt att under pågående fest resa sig från sin plats, cirkulera i festsalen för att prata med folk från andra bord, eller rent av byta plats. Den som sitter i ett eget hörn och inte vill prata med någon anses lite ofin till sättet. (Off-lajv: Om du lider av social fobi eller andra besvär som gör det svårt för dig att fara runt, prata med arr så anpassar vi spelet kring dig.)

Det viktigt att ge komplimanger för god mat och dryck, både till gästgivaren och särskilt till kockarna.

Gåvor, skålar och tal

En del av sederna som gör fester så populära och ett så bra tillfälle att bli sams om det varit tvist är det myckna gåvogivandet som alltid äger rum under dem. Alla förväntas ha någon form av gåva med sig till festen och alla förväntar sig att få något med sig innan de går. Eftersom fester samlar folk från vida ikring är de den bästa plattformen att uppvisa generositet på. Gåvor givna i smyg är ju mycket mindre värda än såna som ”alla” sett byta händer. Det ger ära och heder att ge bort så bra gåvor som möjligt och att gengälda det som mottagits.

Den allmänna gamman och ståjandet avbryts därför alltid upprepade gånger när någon vill ge en gåva till någon annan. Detta förkunnas då högt och tydligt så att alla kan se och höra vad som byter händer. Detta kombineras gärna med skålar och små tal. Det anses fint och finurligt att kunna berätta någon liten anekdot om personen som ska få gåvan, vad de haft för samröre tidigare och varför just den här gåvan ska överlämnas.

Musik, dans, berättande

En annan viktig del av fester är framförandet av muntlig tradition och underhållning. Alamannerna har visserligen ett eget skriftspråk – runor – och är granne med det romerska skrivna latinet, men de flesta är analfabeter. Det gör att sång och berättarkonst hålls mycket högt, för det är så kunskap och nyheter förs vidare. Berättelser om hjältar och gudar används för att föra fram sociala värderingar och seder. På så vis sprider sig kultur så långt som den ombesjungs. Historieberättare är populära och har en given del på gästabud.

Musik är en del av berättandet men också en njutningsform i sig självt. På en tid då all musik är ”live” och det inte finns tillgång till ett massmedialt utbud ett knapptryck bort, fascinerar och lockar musik på ett sätt vi idag har svårt att förstå. Det är inte ovanligt att en hel festhall som nyss sjudit av högljudda samtal, skramlet av matdon och skratt tystnar helt när en sångare stämmer upp ett kväde.

Till musiken hör också dans. Alamannerna älskar att dansa tillsammans ofta i ganska enkla ringdanser där alla kan röra sig till rytmen och tonerna. Är dansarna tillräckligt många bildas helt enkelt flera ringar inuti varandra, som gärna rör sig i olika riktningar. Det viktiga är glädjen och gemenskapen, inte att behärska avancerade steg eller annat som särskiljer folk från varandra. Till danserna sjungs ofta sånger med omkväden, där ett fåtal sångare kan hela texten och sjunger den, medan resten av deltagarna bara stämmer upp i refrängen/omkvädet.

Gudar och festblot

Som alltid i Alamannia är gudarna städse närvarande i det alldagliga livet. Fester inleds ofta med ett blot till de gudomar som ses lämpliga för ett framgångsrikt gille. Beroende på vilken eller vilka dessa är kan festen därför inledas på lite olika sätt. Årstiden eller andra viktiga datum kan också påverka vilken sorts blot som utförs.

Inne i festhallen står för det mesta en plats reserverad åt gudarna. Där dukas fram mat och dryck. Under tillställningens gång läggs offergåvor vid platsen helgade till gästfrihet och sämja. Efter festen fördelas dessa gåvor mellan gästgivarna och godjorna så att en lagom del tillkommer värdar och gudar tillika.

Annonser