Barbaricum

Barbarerna – de fria folken

ROMkarta_zoomad

Utöver Alamannerna finns en mängd andra folkgrupper norr om gränsen. Snart kommer många av dem att välla in över gränsen till Rom och slå sig ner i nya trakter.

Folken utanför Roms gränser kallar sig varken germaner eller barbarer. De ser sig som människor och tillhör sina stammar och ätter, ur vilka de härleder sitt ursprung tillbaka i forntidens dimmor. Länge levde man i frihet och små ätter, utan behov att sluta sig samman i större kungadömen. Men Roms försök att underkuva landet bortom Rhen och Donau har lett till att de gamla stammarna och klanerna tvingats ena sig i större förbund. Dessa är som följer:

Alamanni – Hövdingarnas Land

Namnet Alamanni betyder “Alla Människor”, ett ganska storvulet namn på den federation av stammar som befolkar området där Rhen och Donau rinner upp. Folket i denna region har länge varit nära grannar till Rom, på gott och på ont. De har ofta varit utsatta för krigståg och försök till underkuvning från det södra Imperiet, men också haft mycken nära handel och annat utbyte. På grund av detta är de stammar som utgör Alamanni de som är mest lika romarna, och också de som romarna fått flest germanska seder från.

Federationen består av ett hundratal så kallade burghar, eller fort, som ofta är byggda i par och som behärskar ett antal byar vardera.
Över dessa burghar styr ädla familjer som samlar skaror av krigare runt sig för att kunna få så stort stöd som möjligt i federationens ting. Alamannerna har många ledare. Trots hotet från Rom har ingen ännu lyckats ena federationen under ett styre, mycket på grund av att man känner att det går emot folkets sed att underkasta sig en enda härskare.

Då de haft så mycken kontakt med Rom är alamannerna mer “civiliserade” än andra av de Fria Folken och deras land har en relativt väl utvecklad infrastruktur med enklare vägar och broar vilka underlättar handel och förflyttning av arméer. Här är bruket att ta romerska titlar som tecken på status som allra mest utbrett och de ädla familjerna kallas ofta för det latinska “regales” snarare än det inhemska “erlingaz”. Utomstående stammar tycker ofta att alamannerna gett upp alltför mycket av sin frihet till sina ledare och ädla familjer. Men de kan inte neka till att handeln gjort alamannerna till ett rikt folk och att deras land ännu är fritt trots att det ligger så nära Italien.

Alamannerna klär sig i helst i klara färger och med så mycket broderier och utsmyckning de kan få tag i. Suebernas stam utgör en stor del av federationens folk och därför är de suebiska frisyrerna med sina invecklade hårknutar populära. Men då många unga alamanner stått tjänst i romerska härar har det kortklippta modet också blivit vanligt.

Franker – Krigarnas Land

Högre upp längs Rhen, norr om Alamanni, ligger Frankernas rike. Det har bildats av några av de mest namnkunniga av de Fria Folkens stammar, som de krigiska chatti och de ridande tencteri. De ses allmänt som ett hårt och strikt folk. Trots att de håller militär disciplin högt är de frihetsälskande och försöker fortfarande hålla på de gamla sederna. Den frankiska rättframheten och ärligheten är berömd.
Precis som söderöver har ädla familjer tagit över styrandet av allt större och större landområden, men alla krigare har rätt att säga sin mening inför kungar och ädlingar utan straffpåföljd.

Frankerna är fattigare än alamannerna och har länge haft som sed att gå på krigståg västerut, in i Gallien. Medan unga franker kan gå i tjänst hos Rom, ser de sig ändå som mindre förvekligade av utländska seder än sina grannar i syd. Trots detta eftertraktar man ändå romerska titlar, vapen och andra statussymboler. Det man inte kan ta byter man gärna till sig.
Frankerna är inte immuna mot den romerska Divide et impera-strategin. De har också valda konungar, men deras styren brukar inte vara lika stabila som alamannernas, då deras krigarädlingar kan vara mycket ärelystna och ambitiösa.
Fejder kan lätt bryta ut, även om regelrätta inbördeskrig är ovanliga.

Frankerna klär sig i åtsittande kläder som tydligt visar kroppens konturer. De älskar mönstrade tyger i randigt och rutigt, gärna i kontrasterande färger. Då man inte har lika mycket guld som Alamannerna prisas istället vävnadskonsten högt och det är inte så mycket färgen som mönstren på plaggen som är det viktiga. Fransar och band på kläderna uppskattas mycket.
Håret bärs ofta långt, hängande fritt eller uppsatt i tofsar och flätor. Männen tycker om att odla skägg, men många rakar sig också på det romerska viset.

Saxare, angler och jutar – Sjöfararnas Land

Norrut, där Rhen rinner ut i havet, ligger stora sankmarker och mörka skogar. Där slår nordanhavets skumpiskade vågor mot de steniga stränderna och där lever många dystra och härdiga stammar. Även så här långt bort sträcker sig Roms makt, och även här har man blivit tvungen att sluta sig samman i större förbund. Juter, angler och andra har gått samman och bildat Saxa, eller klingornas förbund. Många stammar i detta område är ättlingar till de bataver som gjorde uppror mot Rom för många mannaminnen sedan och blev tvungna att fly österut när denna revolt misslyckades. Dessa släkter bär av tradition med sig ett hat och en avundsjuka mot romarna.

Då saxarnas land är genomskuret av träsk och skog, samt innefattar många halvöar och öar, är det svårare för mäktiga ädlingar att ta kontrollen över stora landområden som de gjort i Franken eller Alamannia. Här finns ännu byar av gammalt snitt kvar, där bosättningarna är självständiga och det kan vara långt mellan husen. Burghar av mer sydländskt snitt är sällsynta, istället har man dolda platser att fly till i ofredstider, gömda inne i sankmarkerna, skogsdjupen eller på skäromgärdade öar. Saxarna håller hårt på sin frihet, vilket dessvärre också gör dem splittrade och sålunda sårbara när de skulle kunna vinna på att stå samman under en stark ledare.

Havet och skogsnäringen dominerar saxarnas liv. De får mycket av sin näring från fiske och jakt, men även från handel över havsvägarna. Trots att deras rike är relativt isolerat från omvärlden över landvägen hör deras folk till det mer vittberesta med hjälp av sina skepp. De har goda kontakter med pikterna i Britannien, med goterna öster om Svarta havet och även med Rom via Spanien och medelhavet. Saxiska pirater har fått romarna att döpa Brittaniens och norra Galliens kuster till Saxastrand och de har byggt många fästingar för att skydda sig.

Saxarna klär sig i enkla kläder. Deras mode är det minst romerskt påverkade av alla de tre förbundens. Då man har mycket handel med nordliga och östliga länder är pälsverk vanliga och ett tecken på hög status och rikedom. Som smycken bär man oftast bärnsten från öst, valben från norr och ler- eller stenpärlor snarare än guld och silver. I strid målar saxarna sina ansikten med röd eller svart lera. Frisyrerna är ofta invecklade och konstfärdigt flätade.

Annonser