Barbaricum

Kosmologi och världssyn

Världens skapelse

I urtiden fanns intet förutom tomheten. Allt var tyst och stilla, hur länge vet ingen. Sedan vällde hetta och kyla in i tomheten, två motsatta krafter som möttes i intighetens mitt. Ur deras möte slog flammor och ånga upp. Iskylan blev till vatten och moln, som fyllde alltets centrum. Hettan falnade och blev till solen som svävade mellan vattnet och himlen. Efter ett tag sjönk havet sakta undan och ur dess djup steg land upp. Detta land blev till Medjenagardaz, människornas hem.

VÄRLDSTRÄDET IRMINSUL. Representeras av en pelare i avbilder och i gudatempel.

VÄRLDSTRÄDET IRMINSUL. Representeras av en pelare i avbilder och i gudatempel.

De tre världarna

Världsalltet utgörs av tre enskilda världar, som ändock är fogade samman. Världsträdet, kallat Irminsul, är skapelsens nav och sammanbinder dem. Under dess krona breder Uppahejmaz ut sig, den vidträckta himlen som blickar ner på allt annat. Där finns gudarnas boningar och även ljusalfernas.
I världens mitt ligger Medjenagardaz, eller Midgård, som är människornas hem. Det snurrar runt världsträdets nav så att årstiderna varierar allt beroende på om det är vänt mot den stora kylans eller hettans riken, utanför världens gränser.
Nedanför de två världarna finns Kalhjô, underjorden. Det är en fördold och mystisk plats där fruktansvärda ting döljer sig. Svartalferna bor där, liksom drakar och dvärgar. Där finns också den svarta floden som tillhör gudinnan Nerthus, härskarinnan över liv och död. På dess mörka strömmar förs de döda vidare mot vad än för öde som väntar dem.

Medjenagardaz – människornas hem

Midgård består till större delen av det väldiga världshavet. I dess mitt ligger människornas länder som på en jättelik ö uppstigen urvågorna i arla världsgryning. Ju längre norrut man färdas desto kallare blir världen, ty i norr ligger den stora kylans rike. Söderut däremot närmar man sig stadigt hettans och eldens domäner och där blir det sålunda allt varmare ju längre man färdas.
På själva landmassan ryms alla människornas länder. I norr och öster finns de fria folkens riken, uppdelade på många stammar och kungaätter. I söder ligger det stora Imperiet, romarnas land. Detta välde har sedan många mannaminnen försökt underkuva de fria folken och ibland varit farligt nära att lyckas. Även om Rom vaktar på oerhörd rikedom och prakt, är denna farlig, lik en drakes lockande guld.
Medjenagardaz är stort och mycket gammalt. Vad som ligger bortom Roms södra gränser, de stora stäpperna i öst och det norra ishavets vidder vet nog ingen. Överallt finns också ruiner som minner om stora folk och riken som kommit före de som idag söker behärska världen. Dessa öde platser bär stum vittnesbörd om att allt går i cykler och att de som igår var mäktiga kan i morgon vara en saga blott. Ödet kullkastar förr eller senare allt människor försöker bygga i Midgård.

Helig värld, heligt landskap

Gudomar, andar och alfer är ständigt närvarande i människornas liv. Själva landskapet bär tecken från de övre och undre världarna, med tecken som kan läsas av de som är känsliga för det övernaturliga. På speciella platser är gränserna mellan människans värld och gudarnas svaga och där lämpar det sig att kommunicera med det övervärldsliga. Ställen som ofta ses som heliga är till exempel:
Källor, sjöar och vattendrag – Här rinner helig kraft upp ur jorden. Sjöar ses ofta som portar till andra världar.
Våtmarker och träsk – Dessa är mittemellan att vara jord och vatten, här är gränsen till det övernaturliga svag.
Stenar – Stora block kan vara kastade av jättar och vreda gudomar. Under dem finns öppningar till underjordens mörka hemligheter.
Träd – Alla träd kan ses som symboler för världsträdet Irminsul, som binder samman alla världar. Vissa träd är helgade åt vissa gudomar, gamla träd har egna andar som bär uråldrig visdom. Skogen har sitt eget liv, sina egna invånare, sina egna lagar. I de djupa skogarna, under kullar och floder och sjöar lever även alfer, andar som kan ingripa i människornas liv.
Berg och klippor – Dessa landmärken reser sig högt över människan och är lämningar efter världens skapelse. På deras toppar är himlen och Uppahejmaz närmare än nere i dälderna och i deras rötter döljer sig gångar ned till underjorden, Kahljô. Drakar och onda andar vilar i deras skugga.

Människorna lever sålunda nära naturen, i hus av trä och torv. Deras liv ligger nära den naturliga världens puls, följer årstidernas rytm och villkor. I förhållande till världsalltets storhet och makt är människan endast en liten del och jorden finns inte till enbart för människans skull.

De hundra gudarnas land

Alamannerna dyrkar många gudomar. Somliga är spridda över hela Barbaricum, andra högst lokala. En grundbult i folks religionsuppfattning är att den övernaturliga världen är polyteistisk, det finns många makter som råder över olika fenomen, över olika delar av naturen eller människans liv, över olika folk. Tanken att det bara skulle finnas en gud ter sig mycket märklig, däremot har vissa gudomar rätt till vissa ting.
Somliga gudomar dyrkas av människor som anser sig vara ättlingar till dessa. Andra dyrkas av särskilda släkter eller stammar. Åter andra dyrkas vid vissa tider på året, eller inför vissa företag, som giftermål, sådd, skörd, jakt eller krig. Vissa gudomar är kopplade till specifika platser, men det finns också gudar som har heliga platser på många ställen. Gudomar verkar och dyrkas således både i skilda och överlappande sfärer. Vilken gudom som är ”rätt” handlar om vilken sorts gud eller gudinna, när och var dyrkan sker och av vem eller vilka.

De fyra stora gudomarna

Bland uppsjön av gudomar finns det fyra stora som dyrkas av många Alamanner. Dessa anses av alla ha särskilt stor makt och heliga platser tillägnade dem går att finna över hela landet.
Nerthus – Moder jord, livets ursprung. Ur henne är allt liv sprunget och till henne skall allt återvända. Läs mer här.
Wodanaz – Spjutguden, ur-schamanen som genom extas bringar insikt. Läs mer här.
Frowhon – Den strålande, härskarinnan över rikedom, kärlek och seger i krig. Läs mer här.
Thunaraz – Den starke guden, vars regn får allt levande att växa och som lärt människan hantverkens konster. Läs mer här.

Gravar och de förlevande

En annan del av det heliga landskapet består av gravfält och -högar. Gravfälten är platser där generationer lagt de sina till ro i urnor under stenar och rösen. Gravhögar är byggda vilorum för de mäktiga och berömda där forna härskare ligger under sten, jord och frodigt gräs, omgivna av skatter.
Att dyrka sina förlevande är inte ovanligt i Alamannia. Forna hjältar och grundare av släkter hålls högt, särskilt av ädlingarna. De gamlas visdom tillfrågas när viktiga beslut ska tas, och deras skuggor blidkas vid årliga riter. Gravplatserna är ställen där slöjan mellan de levande och dödas världar är mycket tunn och sålunda behandlas de med försiktighet.

Mellan världarna – heliga personer

Alla ting är besjälade, allt har en dold mening, ett hemligt namn. Den fysiska verkligheten är omgjordad och genomsyrad av en osynlig livskraft. Allt i naturen är ett förkroppsligande av denna kraft och allt som finns har sålunda ett eget liv. Den som känner tingens inre natur kan använda dessa egenskaper. Olika växter har till exempel helande eller skadande krafter, och djur kan åkallas för att ge insikt eller styrka motsvarande djurets. Även platser och tidpunkter har sin särskilda kraft. Urgamla källor, grottor och stenar dyrkas för att ge välsignelser och hjälp i allt från kärlek till krig, från barnafödande till begravningar. Stjärnorna och himlakropparnas rörelser under årets gång kan påverka lämpliga tidpunkter att offra eller be till naturens krafter.
De som känner världsalltets hemligheter är högt aktade i samhället och kan försörja sig på att hjälpa människorna med sina kunskaper. De är siare, jordemödrar och -fäder, helare och hamnskiftare. Somliga av dessa lever på resande fot, andra är bofasta.

De som står den övernaturliga världen och dess krafter särskilt nära. kan förenklat delas in i tre grupper. Dock finns det givetvis personer som tillhör två eller rentav alla tre.

Godjar – dessa är personer som ofta står en särskild gudom eller makt nära. De kan kommunicera med denna och känner riterna och historierna som hör den till. Godjarna fyller funktionen som ett sorts löst prästerskap. Många godjar nuförtiden är också ädlingar.
Sejdare och siare – de som har gåvan och kunskapen att kasta sina sinnen bortom sinnenas begränsningar och skåda sådant som är fjärran, fördolt eller som inte ännu skett.
Erilaz – riktigt kunniga och mäktiga lärda kallas för erilaz, trollkunniga. Dessa mystiska karaktärer vet vanligt folk inte mycket om och man gör bäst i att ta sig i akt om man stöter på en sådan. De känner runornas hemligheter och är därmed experter inom område, som helandets konst, kunskapen att brygga magiska brygder, förmågan att förvränga synen på folk eller andra fördolda färdigheter. Alla erilaz känner inte till samma hemligheter och de flesta inriktar sina studier på ett begränsat fält.

Den osynliga världens invånare

Förutom rena gudomar finns mängder av andra varelser som lever precis bortom människans blickfång men som kan påverka hennes liv och därför dyrkas, blidkas eller fruktas. Några av de vanligare invånarna i den osynliga världen är:
Diser – mäktiga andar som ofta är tjänare åt en större gudom. De agerar ofta beskyddare åt släkter och enskilda personer. För det mesta tar de formen av kvinnogestalter eller djur.
Alfer – naturandar som finns överallt, i bäckar och floder, skog och ängsmark, bland himlens moln och underjordens rötter. Ofta är de gäckande och nyckfulla varelser som det är bäst att hålla sig undan från. Deras osynliga pilar kan slå folk med sjukdom och olycka. I områden där man vet att alfer finns utförs regelbunda offer och riter för att försäkra sig om alfernas vänskap eller åtminstone frånvaro i det dagliga livet.
Spöken och gengångare – manifestationer av döda människors själar som av någon anledning kommit åter till de levande. Spöken kan ha både goda och onda avsikter, men gengångare är alltid farliga.

Annonser