Barbaricum

Alamannernas härar

Denna text behandlar hur alamannernas härar är organiserade och hur de fungerar.

 

Exempel på ett krigsfölje med erlingaz, herthaz, friljot, wulfhoedanaz och hariaz.

Följen

Följet är en liten grupp som har direkta band till varandra. Det kan vara en samling friborna släktingar som samlats till försvar av trakten, en ädelborens närmsta fränder och edsvurna, ett band kringstrykande hyrsvärd, eller en blandning. Det gemensamma för alla följen är att de av olika skäl har en anledning att hålla samman under krigets gång och så gott som alltid strider som en enhet. Följet är limmet som håller de alamanniska härarnas olika delar samman. I följet står systrar och bröder, barn och föräldrar, edsvurna och gåvogivare sida vid sida. I den närmsta sociala gruppens synfält håller såväl skam och rädslan för att ses svika som kärlek och omtanke om de närmsta följemedlemmarna kvar i stridens fasor och umbäranden.

[Off-lajv-info: Följet är alltså den vanligaste storleken på en grupp som vill åka på lajvet och strida tillsammans. Den utgörs av ca 4 – 10 deltagare men den exakta storleken är inte huggen i sten. Av olika scenariomässiga skäl kan större grupper behövas delas in i flera mindre följen, men det hindrar inte era roller från att vara en grupp in-lajv.]

 

Fylkingar

Fylkingen är en sammanslagning av flera följen för att bilda en större trupp som kan ta sig an att gå på räd, försvara mot inkräktare eller sälla sig till en större härskara. De fria folken har inte alls lika strikt organisation som de romerska legionerna, så en fylking kan variera i storlek och ledning. Normalt sett består en fylking av ett par dussin krigare till uppåt flera hundraden.

Rent allmänt brukar de bäst rustade och erfarna ur alla följen forma fylkingens front. I ryggen har de sina mindre bemedlade släktingar, vänner och edsvurna som på så vis får skydd av de första ledens brynjor och ger hopen tyngd och uthållighet. De olika följenas standar och fälttecken bärs av utvalda kämpar långt fram i fylkingen.

[Off-lajv-info: Fylkingen är en större grupp av deltagare, mest troligen ihopsatt in-lajv av de olika följen som kommit till lajvet. Det finns som sagt inget som hindrar deltagare att organisera en större grupp med flera olika följen som kommer från samma plats och att dessa utgör en rätt stor del av fylkingen in-lajv. Men på ett krigslajv med runt 100 deltagare kommer det förmodligen endast att finnas en fylking.]

 

Inbördes tävlan och ledaregenskaper

Ledarna för de olika följen som utgör en fylking avgör inbördes vem eller vilka som ska ha befälet, en process som ibland går relativt smidigt, men som också kan leda till rivalitet och tävlan mellan de följen som vill ha den främsta platsen.

Detta är minst lika vanligt i fylkingar som samlats främst av friborna uppbåd som bland de ädelbornas professionella följeskaror. Om ingen självklar ledare koras av de församlade följena kan hela krigsföretaget gå i stöpet. Alamannernas stora svaghet är just deras ovilja att underordna sig någon annans styre.

För att råda bot på detta finns seder som ska tillåta individer inordna sig i ett fungerande kollektiv. De kan ta formen av ”tävlingar” som är inramade av religiösa riter för att hålla alla deltagande på jämbördes fot. Att bli vald som det främsta följet i sådana ”Walharjaz” ellerValkamper hänger på mer än bara fysisk styrka och vapenmakt. Goda dygder som generositet, vältalighet, list och omtanke om sitt följefolk som något en krigsledare måste besitta. Att klyva en hjälm med rå styrka är inte en krigsledares främsta egenskap, det är förmågan att leda, lyssna och råda sina följeslagare som är det mest avgörande. Den som kan hålla en grupp av folk omkring sig med olika egenskaper kan anpassa sig till varje situation och alltid ha någon som kan lösa en uppgift.

[Off-lajv-info: Du behöver inte vara bästast i skogen på boffer för att spela ledare. Det allra viktigaste är din vilja att på ett drivet och lyhört sätt ta hand om och leda dina medlajvare till givande och inkluderande spel. Konflikter om ledarskap in-lajv går inte ut på att den som säger emot någon genast blir utmanad på envig och nedhuggen. Prata med dina följelagare och be gärna godjorna ge sin hjälp att lösa tvisten på ett mer kreativt sätt.]

 

Fälttecken, krigsmusik och -sång

bbcm_banerKriget är för alamannerna ett gudomligt skådespel, fyllt av symboler som bär mening för dem. Följen och fylkingar har ofta standar med sig i fält för att visa vilka som där står i människors och gudomars åsyn.

Dessa standar har ofta formen av ett rektangulärt banér med T-fäste på standarpinnen. Banéret är gjort i vackert tyg och broderat eller målat med bilder eller symboler som representerar de som samlats under det. Det är också vanligt med symboler och troféer fästa på standarets topp, som djur- eller människoskallar, hjälmar och vapen eller skulpterade eller gjutna avbilder av gudar och kraftdjur.

En annan vanlig standartyp är en färggrann vindsocka som är fäst i ett konstgjort djurhuvud i metall eller trä. Djuret (eller odjuret; drakhuvuden är mycket populära) har öppet gap, genom vilket vinden blåser och fyller vindsockan.

I syfte att uppmuntra de egna och förskräcka fienden spelas alltid musik ute i fält. Brons- eller kopparlurar blandas med enklare kohorn för att skicka oväsen och signalera mellan följen och fylkingar. Trummor är ovanligare men förekommer.

Dessutom är de fria folken kända för sitt stridsrop, kallat barritus. Det börjar som ett lågmält mummel för att bit för bit stiga i volym tills det når ett sprucket klimax. Likt havets vågor drar det sig undan och stiger igen och igen.

I brist på formell drill används också taktfasta rop för att hålla rättningen när stora följen och fylkingar ska röra sig tillsammans på slagfältet, ofta i takten tre korta, ett långt.

 

Taktik


De fria folken föredrar att strida i skog, träsk och stenig klippterräng. Denna taktik fungerar bäst för den vanligaste formen av krigföring de ägnar sig åt; små räder mot andra barbariska folk. Dessutom är de romerska legionernas största fördelar i öppna fältslag till mindre nytta i småskaliga strider på oländig mark. Alla vapensorter och lister blandas friskt för att överraska, utmanövrera och slå fienden med minsta möjliga förluster på den egna sidan.

Men alamanner och andra germanska folk är också kända för att stå fast på en plats om så behövs. Århundraden av strider mot de mer välorganiserade romarna har lärt dem en hel del om öppna fältslag. När det ter sig som den bästa vägen sluter fylkingarna upp i väldiga sköldborgar. Trots att de är kända för styrkan i sina vildsinta anfall är den egenskap romarna främst fruktar hos germanerna deras sammanhållning och uthållighet under anfallet i jämförelse med andra barbariska folk. Bristen på mer sofistikerad drill gör att fylkingarna är begränsade till enkla frontalangrepp. Men krigslister som att hålla en reserv bakom huvudlinjen eller att lägga en del av hären i bakhåll används ibland.

Strid mellan utvalda förkämpar förekommer också i syfte att demoralisera fienden. Detta kan givetvis gå snett om ens egen förkämpe förlorar.

[Off-lajv-info: Att du spelar barbar innebär alltså inte att du ska springa ifrån alla dina vänner och kasta dig med skölden före in i fiendens led. Du riskerar att skada dig själv och andra på riktigt. Spela på att du vill visa dig modig inför dina vänner och släktingar istället och strid tillsammans med dem istället för att försöka solospela osäkert.]

Annonser